Två dokumentärfilmer från Axxell City visas på Ekenäs filmfestival lördagen den 24.1. "Kärlekens Martyrer" visas kl.13.30 och därefter finns det möjlighet att se "Mardröm" kl.14.00. Båda filmerna visas på Kulturhuset Karelia i Ekenäs. Regissören för "Mardröm" Nils-Erik Ekblom kommer att finnas på plats vid visningen.

Länk till Ekenäs filmfestivals hemsida: http://ekenasfilmfest.blogspot.com/

 

  

Den Kanadensiska dokumentärfilmaren Peter Wintonick föreläser på Axxell City i samband med sitt besök på Docpoint onsdagen den 21 januari 2009. Peter Wintonick är bland annat känd för "Cinéma vérité: defining the moment" om den observerande dokumentärfilmens historia och "Manufacturing consent: Noam Chomsky and the media". Förutom att Peter Wintonick är internationellt erkänd dokumentärfilmare, figurerar han ofta i olika diskussionsforum om dokumentärfilmens vara och framtid. Han har bland annat varit med och arrangerat diskussions tillfällen runt dokumentärfilmen på IDFA, världen största dokumentärfilmsfestival, de senaste 7 åren.

 Tillställningen börjar klockan 13.00 då Peter Wintonick senaste film "PilgrIMAGE" visas och klockan 14.45-16.00 föreläser regissören. Föreläsningen är öppen för allmänheten och gratis men det finns ett begränsat antal platser.

För mera information om föreläsningen med Peter Wintonick kan man kontakta mig på harald.antskog@axxell.fi

Studerande från Axxell Citys dokumentärfilmslinje deltar även i övrigt i Docpoint genom att gå på föreläsningar och se dokumentärfilmer under den kommande veckan. Det hela kulminerar i en föreläsning på konstindustriella högskolan där bland annat Nick Broomfield och Richard Leacock föreläser.

Docpoint: http://www.docpoint.info/

Docpoint artikel om Nick Broomfield och Richard Leacock: http://www.docpoint.info/?q=en/node/312

Nick Broomfields officiella hemsida: http://www.nickbroomfield.com/home.html

Richard Leacocks hemsida: http://www.richardleacock.com/

 

Jag är så stolt och glad över att få vara bland dom första som blir färdiga med naturbruksstudier från högre YH landsbygdsutveckling på Yrkeshögskolan Novia. Jag har själv valt naturbruket som min bransch under militärtjänstgöringen eftersom jag ville jobba inom livsmedelsindustrin. Högre yh tänkte jag att skulle ge bättre möjligheter att klara mig i arbetslivet. Högre yh (masters degree) får man börja med efter en avlagd Bachelors degree (YH eller kandidat) samt tre års arbetserfarenhet på den bransch man studerat. Vad jag skriver om nu med gemensam elevansökning för handen är framtidens Elin Elev. Allt är fiktion men sanningsenligt.

Elin Elev är född i Korpo. Hon är från en vanlig 2000 tals tvåspråkig familj med tre barn. Hennes mamma har varit länge hemma med barnen och Elins pappa jobbar på ett utlokaliserat statligt verk. Elins familj tycker om att bo i Korpo och deras stora hus och vackra miljö lockar släktingar från Österbotten och Åboland att besöka dem ofta.

Elin är en tuff tonåring men hennes grundvärderingar har hon med sig hemifrån: Livsmiljö och familj. Hon slarvar lite med vissa ämnen i skolan och tycker mest om att konkret göra något med händerna som tex. söka information på nätet. Elin vill bli djurskötare eftersom hon tycker om hästar. Hon tycker också om att rida och ser en "win-win" i att börja studera det hon mest tycker om. Familjen har alltid haft katt och hund.

Detta var bakgrund och nutid, nu kommer scenariet. I vanliga fall brukar man göra tre scenarier, ett "i sämsta falla så..", ett "i bästa fall så.." och ett "business as usual". Det sista är det svåraste att tänka sig; vad händer om fem år om allt är och fortsätter som förut? Här kommer bara ett scenarium; i bästa fall scenariot, typ sagan om Elins liv:

Elin studerade på Brusaby till hästskötare. Elin tyckte om möjligheten att kombinera olika helheter i studierna. Hon skrev slutarbete tillsammans med en studiekompis från Borgå om möjligheter att tjäna pengar på svårt åtkomliga tomter i skärgården. Studiekompisen studerade skog och tillsammans presenterade studerandena en modell hur man kan använda hästar i stället för maskiner och hugga ned skogen på en tomt och av den avverkade skogen bygga vackra staket, grilltak och möbler. Elin skrev mera om hästar och hennes kompis mera om användningen av timmer.

Elin har en pojkvän som skulle vilja flytta till Västra Nyland. Dom flyttar ihop och bor i Ekenäs. Elin börjar studera på Forstis på yrkeshögskolan. Så inspirerad blev hon av slutarbetet och tiden på Brusaby. Hennes familj bor fortfarande i Korpo och hon besöker dem på veckosluten. Elins pojkvän har fått ett jobb i Pojo och paret flyttar dit så det blir lite pendlande för Elin, 30 km går bra tycker hon och en stor del av studierna går på annat sätt än närstudier. Elin gillar kommunikation och söker sig till diskussion om olika allmänna teman. Hon skulle vilja diskutera mera med olika utländska lärare som besöker yrkeshögskolan och börjar därför välja alla valfria kurser i engelska som finns.

Efter YH studierna börjar Elin jobba på Forstis som assistent. Ganska snart hör hon om ett jobb i Åbo på ett företag som exporterar limträbalkar. Hon hör detta via en kompis som gjort specialiseringspraktik på arbetsplatsen. Arbetsplatsen är helt finskspråkig och under arbetsintervjun märkte arbetsgivaren att Elin är bra på språk. Hon jobbar som nyckelkundschef för utländska uppköpare men egentligen tycker hon att det är ett försäljarjobb. Hon får snabbt nya kontakter i hela världen och reser en del till Kanada. Hon knyter kontakter med sina gamla vänner i Åboregionen och mår bra. Elin bildar familj och eftersom hennes jobb har bättre lön än hennes mans jobb är det Elins man som är hemma med barnet under föräldraledigheten. Elin har blivit en respekterad resurs på företaget, hon är med och förhandlar när företaget säljs till ett globalt bolag. I arrangemanget blir hon befordrad till chef för internationella kontakter i det nya bolaget.
Stora förändringar sker i jobbet. Visionen lyder numera att resursen är specialkunskapen och det som tidigare var export av träbalkar är nu export av kunnande för att använda limträbalken. Det är meningen att innovationer som sparar miljön och pengar skall födas i kundarbetet. Businessen ändrar och Elin med den.

Elin har jobbat fyra år och hon känner att hon skulle vilja ha mera barn och mindre jobb. Hon blir med barn och börjar studera på högre yh för naturbruksutveckling. Arbetsplatsen har beställt slutarbetet som behandlar timmerresurser i världen. Det tar tre år eftersom hon vill vara hemma med barnen lite mera än efter första barnet. Slutarbetet skriver hon tillsammans med en universitetsstuderande från Spanien. Det globala jobbet kommer nära inpå, men detta ligger i tiden. Elin tycker om sin familj men tycker också om sitt jobb.

Hon har nu en "master of..  degree" dvs. hennes grad av utbildning är på samma nivå som en magisters. På jobbet har en RD (forskning och utveckling) direktör blivit pensionerad och Elin får jobbet eftersom hon har hög utbildning, känner till hela bolaget och har bra koll på de strategiska kunderna samt att hon är uppskattad och respekterad av sina kollegor. Hennes organisation är utspridd i hela värden, mest i Chicago och Dubai. Det blir en del resande men hon har nu möjlighet att bygga hus i Korpo, för det mesta jobbar hon via dator och telefon. Hennes man vill gärna bo i skärgården.

Ett universitet i Sverige vill ha Elin med i en grupp med forskare som utvecklar ätbara kartongförpackningar. Elin går med och blir väldigt inspirerad och börjar skriva sin licentiat avhandling. Hennes internationella arbetsplats uppmuntrar henne i detta och ger henne extra ledighet så att forskningsarbetet går smärtfritt. Hon blir erbjuden option till en märkbar summa pengar om hon lovar stanna sju år till på sin arbetsplats. Forskargruppen gör helt banbrytande upptäckter. Elin skriver i vetenskapliga tidningar på sitt arbetsspråk engelska och doktorerar några år senare på sidan om sitt arbete. Hennes avhandling kan handla om bioelektroniska sätt att följa upp dagligvara förpackningars livscykel för att kunna beskatta de som återvinner sämst vad de konsumerar.

Elins barn går i skola i Korpo. De har en egen häst som har plats i ett närbeläget ridstall. Det är mamma som har gjort utfodringsplanen, säger barnet åt stallkompisarna. Elins familj känner att alla får förverkliga sig själva. Elins föräldrar finns nära till hands. Mommo och moffa har varit viktiga sedan Elins familj flyttade till Korpo. Elin är i snart i medelåldern och har ett toppen jobb inom naturbruk. Hon blev bland dom första som doktorerade utan gymnasieutbildning och passar därför efter lång arbetserfarenhet som rektor på Aalto universitetet i Helsingfors (om hon vill ha jobbet är en annan sak).

 

 

Anders Vahtola

 

Fortsätter min framtidsblogg om naturbruk med att lite tänka på vad som händer när vi äter.

Läste Turun Sanomats (lördagen 3.12) ledarsida med skriveri om köttätandets miljöbelastning. Skribenten som är miljöredaktör på tidningen tog hårt tag i problematiken och hävdar att köttätandet utgör en större del av klimatförändringen än privat bilism. Jag började genast tänka på naturbruket och en vinkling på miljön från den kunskap jag har.

För att göra en lång historia kort är det så att 80% av naturresurserna används i I länder medan det bor 15% av jordens befolkning i I länder. Köttet vi äter kommer då det är importerat "over seas" från djur som betat på beten som är bl.a. gjorda genom att hugga ner regnskog. Detta är ju klart ett problem. En stor del (största delen) av U-landsbefolkningen har inte råd att äta kött men skövlar skog för att köttdjur ska få beta. Men utveckling har också medfört mera pengar; i Kina var år 1930 97% av maten "vege", i dag är bara 60% vegetariskt. Detta resulterar i ett gödselberg (=koskit) på 2,7 miljarder ton (räkna nollor). Ett problem som har sin rot i just detta faktum är att 2/3 av ekosystemen som finns på jorden är överbelastade.

Men naturbruket i Finland brottas i lite annan ring.  Vi producerar 90 miljoner kg nötkött/år mot 280 miljoner ton i världen per år, dvs. EN TRETUSENDEDEL 0,3 promille. Av EUs hela lantbruksproduktion utgör Finlands totala lantbruksproduktion 0,6%.  I alla händelser äter vi Finländare mellan 30-70kg kött/år (allt kött; höna, gris o nöt). Själv äter jag kanske 600g kött per vecka så det blir omkring 30-40 kg. Om du vill räkna så har en köttportion (hönsfilé/grisbiff osv.) ca 100-150g kött/portion.

Problemet är det att ett kilo kött ingalunda kommer gratis. Jag har jobbat mycket med mjölkproduktion och kan därför ta ett enkelt exempel på vad Turun Sanomats skribent menar. För att tillverka 1 kg ost behövs det 10 liter mjölk. För att en ko skall mjölka en liter mjölk måste den dricka nästan 50 liter vatten. En ko behöver 70MJ energi för att hållas vid liv/dag + 6MJ/liter mjölk hon mjölkar. (10 MJ = ca 2500 kcal som är ungefär vad en människa äter per dag) (35liter komjölk per dag= 300MJ/dag). En sådan energimäng får man inte endast från gräs utan man måste ge kon spannmål och protein (i värsta falla soja, men rybs går också bra). Nu kommer bomben: om man ser på hur mycket rent vatten som använts för att producera allt som kon alltså äter och dricker för att kunna mjölka 1liter mjölk bli man häpen. ca 10m3. (ett kg kött = 15m3, en människas morgondusch är typ 0,5m3) Vi Finländare äter i medeltal 17kg ost per år. Vatten mängden vi har använt pga. detta är enorm. Men vatten finns ju i Finland, hur mycket som helst. Är situationen en annan någon annanstans i världen lyder kanske frågan? Spannmål som naturresurs bakat till bröd är 10ggr energieffektiverare är spannmål som foder till kon som producerar mjölk osv. Det är alltså barnsligt att meddela att "meat is murder" och bli vegetarian. Om man vill sluta äta kött så skall man göra det av någon vettigare orsak.

Just på grund av detta kan man säga att t.ex. ost eller nötkött utgör en viktig roll i framtidsscenarier där klimatförändringen behandlas. Vad kan man då göra? I naturbruks sammanhang står man ofta inför sådana här kluriga helhetsproblem. Ett sätt är att se objektivt på saken, inte vinkla det så som man själv tycker att "känns riktigt" utan att kompromissa på riktigt.

Carbon footprint = co2 mängden vi som personer släpper upp i atmosfären/år och som alla vet påverkar klimatförändringen på ett eller annat sätt. Fotspårets storlek varierar mycket. Främst påverkar; var/hur vi bor, vad vi konsumerar, äter, kör bil, återvinner använder el osv. En typisk Finländare har omkring 17 000 kg tungt fotspår. Nu tänker jag mig naturligtvis: hur stort är tex. mjölkens co2 fotspår och hur kan man påverka det?

Mera än hälften av en mjölkgårds fotspår kommer annanstans ifrån än mjölkproduktionen. Man kör traktor, odlar spannmål (som konstgödslas), sprider dynga (koskit), komposterar kanske dynga, köper foder från en foderfabrik, använder el, värmer vatten, kyler ner mjölken, levererar mjölken färsk till mejeri osv. Därför är det viktigt att en produktionsenhet (ladugård) verkligen producerar mycket. En 9000 liter/år kossa producerar 2600 kg co2/år medan en 5000 liters 2170kg . En 10000 liters ko kan alltså räknas ha co2 utsläpp per ca 300kg / 1000 liter. (På detta sätt har man också räknat vattenanvändningen per kg kött eller per liter mjölk). 1milj liter mjölk/år med 100 kor blir 300 ton (20 finländare).

Spannmål som foder åt en mjölkko är helt onödigt att torka. Färsk våt spannmål kan syras och lagras i tub. Detta minskar fotspåret. Stärkelserikt (spannmål) kraftfoder är bättre en sockerrikt (melass) kraftfoder med tanke på  co2 fotspåret.

Idisslare kan utnyttja svårsmälta fibrer genom att mer eller mindre vara gående komposter. Kon rapar och pruttar mycket pga. fodersmältningsprocessen och i Sverige har man funderat på (eller kanske dom tom. gjorde det) att sätta en prislapp på all metan som frigörs och påverkar co2 fotspåret. Genom att röta t.ex. mäsk eller gammalt bröd eller drank från etanolindustri igenom en idisslare kan man minska fotspåret. Annars komposteras mäsken någon annanstans och samma procedur bara bidrar till utsläpp som förstorar fotspåret. Detta förutsatt att man inte kör orimligt långa sträckor med lastbil med mäsk o dyl. som trots allt innehåller 75% vatten. ST1 har planerat att öppna Etanolix anläggningar nära alla större städer i Finland. Allt som går att kompostera kan man göra biobränsle av och då uppstår alltid drank som är bra foder till nötkreatur.

Gården skall använda sin dynga väl och planerat och överhuvudtaget undvika onödig körning på åkrarna. Samarbete med närliggande gårdar för att optimera all markanvändning lokalt är jätte  viktigt.

Återvinning påverkar i allra högsta grad co2 fotspåret. På en mjölkgård kan detta betyda att fodren används på rätt sätt i rätt djurgrupp. Man väger och planerar allt så det inte blir något spill. Ruttnande foder är en katastrof för co2 fotspåret.

Plastanvändningen bör minskas, tuber eller plansilon för fodret. Rundbalar eller "traktorägg" är det sämsta med tanke på co2. Man kan använda stärkelseindustrins (man gör mediciner/tabletter med hjälp av potatisens stärkelse) restprodukt som liknar potatismos som täckningsmaterial på ensilage (gräs). Dessutom är det win-win på många sätt: Täckningsmaterialet går att utfodra med, tyngden räcker till för att hålla syret borta från ensilaget och potatisen konserverar sig själv. Man har alltså ätbart täckningsmaterial för grovfoderskörden.

Nu kommer det sorgliga som t.ex. USA håller på med. Genom att använda ionoforer (antibiotika) har man märkt att våmjäsningen är effektivare så till den milda grad att man minskar metanutsläpp med 15%. Man har också påvisat att detta inte gör bakterier (skadliga för människans hälsa) resistenta mot antibiotikan. Men jag vet inte om jag vill laga mat som innehåller antibiotika åt mina barn. Så med antibiotika kan man alltså minska co2 fotspåret, likadant som man med tillväxthormoner kan öka produktionen. Nu känns det väldigt svårt att vara objektiv..

Det verkar vara så att minskning av co2 fotspåret på en mjölkgård sparar pengar. Inför en tid med låg ekonomisk tillväxt kan man spara pengar och naturen på samma gång! I vilken annan bransch än naturbruk är detta möjligt?

Denna bakgrund kände jag att behövdes för att nu kunna sammanfatta. Jag tänker äta kött och dricka mjölk och njuta av ost i framtiden. Men jag måste mera och mera tänka på hur det jag köper påverkar mitt personliga co2 fotspår. Genom att köpa lokalt (inhemskt) producerat och inte engångsförpackat minskar jag på fotspåret. Genom att vara kritisk mot tex. ekologiskt producerade utländska varor (tänker på bete och u-länder) och genom att fundera på om det är säsong eller inte för apelsiner från Marocko (tänker på konstgödsel) kan jag också påverka mitt co2 fotspår.

Dessa frågeställningar är globala men om man vill göra något åt saken skall man verkligen se endast på sig själv och vilka val man gör i vardagen. Fryst majs eller färska sockerärter smakar likadant i salladen, vill man ha något gult kan man blanda i lokalt odlade krasseblommor. Ur ett co2 fotspårsperspektiv tänker jag vidare att om jag vill ha finsk exotisk mat har jag hellre färskt rökt lamm från Nagu än fryst renkött från Aavasaksa.

Det var verkligen skönt att skriva av mig, såna här frågeställningar får man tänka på inom naturbruk.

Anders Vahtola

 

 

 

Att blogga? Alldeles nytt för mig. Jag har inte ens skrivit dagbok, kanske någon dikt eller nödrimmande sång i tonåren, men blogg - aldrig. Tycker i alla fall om att skriva, nu får jag göra det av hela mitt hjärta, typ så att tangentbordet ryker.

Jag har tänkt "blogga" om ett för mig kärt och viktigt ämne; naturbrukets framtid. Naturbruk betyder för mig basen för hela livsmedelskedjan, skogsindustrin, miljö/ekologi, företagsamhet på landsbygden, och alltjämt mera rekreation, friluft och välmående. I en hela tiden stressigare värld behöver åtminstone jag förstå varifrån allt kommer. Jag vill handla varor som inte endast är en ost eller en stockstuga eller ett ridningspass åt en familjemedlem eller en vandring i en ädelträdskog. Det jag köper skall redan idag berätta åt mig om vilken miljö djuren hålls i, hur slakteriet levererade partihandeln köttet, om huruvida säljaren vet vad miljömärkt papper är eller inte och om ridflickorna har gått förstahjälpkurs åt djur samt människor och hur val av naturbeten i den skog jag vandrar i påverkar biotoper. I framtiden vill jag dessutom veta hur det jag köper, som sist och slutligen har sin början i naturbruk, påverkar mitt och min familjs "carbon footprint". Naturbruk skulle kunna definieras som "bruk av naturtillgångar", men tyvärr sitter en tre ords beskrivning dåligt i text. I detta avseende är jag lite svartsjuk på finskans vackra luonnonvara-ala ord som beskriver branschen så väl.

Framtid är ett kärt ämne eftersom framtiden inte är något som bara händer utan faktiskt något man gör. Att "göra" framtiden kan kännas konstigt eller främmande och faktum är att man sällan tar sig tid att endast fundera på framtiden, för ofta sitter jag på min bak och funderar på starkheter, hot, svagheter och möjligheter i min vardag. How about this: utan någon bild (vision) av framtiden kommer jag ju att fatta beslut som är betydelselösa för min framtid.

Jag tänker alltså blogga om naturbrukets framtid med vinkling från Brusaby. Så fort jag har en bild av vision och strategi så skriver jag om dem. Just nu har jag bara från varandra ganska lösryckta scenarier om vad som kanske kan hända. Scenarier har på ett förträffligt sätt beskrivits som "kartor från framtiden". Kartorna kan vara påhittade men sanningsenliga eller så kan de vara kartor man fått från t.ex. tv nyheterna; ..enligt eu-kommissionen kommer 15% av husdjursgårdarna att..."  Oberoende hur kartorna är gjorda så skall orienteraren  använda framtidskartan på det bästa möjliga sättet. Om man kan göra enkla och sannolika kartor, kommer ju ingenting sist och slutligen som en överraskning i framtiden.

För mig är då viktigast att inget ur  naturbruks synvinkel kommer som överraskning. Sen tycker jag nog också att man skall vara positivt inställd på naturbruk - folk tycks bara glömma att mat alltid behövs. Jag tror ingen omfattar ett framtidsscenario där man laddar batterier i stället för att sova och äter piller för att hållas i gång i stället för att äta vanlig god mat.

Gott nytt år! PS. I  dag är det min första arbetsdag - få se hur ivrig bloggare det blir av mig..

Anders Vahtola

Jag snubblade här om dagen över en väldigt informativ text som rakt på sak beskriver de klichéer som alltför ofta förekommer i studentfilmer. Läs och begrunda texten på Ryan Patrick O'Haras blogg!

Internet är idag en global distributions kanal för dokumentärer. Många filmer laddas upp av användare och är därmed olagliga men det finns också dokumentärer som görs speciellt med tanke på en Internet distribution. Det är alltid värt att vara kritisk när man ser på dokumentärer och ingenstans är detta viktigare än på Internet. Internet är tillgänglig för alla och är en global kanal.

Det finns dokumentärfilms projekt som har en festival version, en tv version och en Internet version av sin film som till exempel I.O.U.S.A http://www.iousathemovie.com/

Andra filmer görs speciellt med tanke på en distribution via Internet som Zeitgeist. http://www.zeitgeistmovie.com/ eller loose change 911 http://www.loosechange911.com/ Båda dessa projekt är mycket kritiska mot det amerikanska samhället. De riktar sig framför allt till en amerikansk publik men eftersom innehållet är kontroversiellt så är Internet ett sätt att nå sin publik.

Internet har också skapat nya konstformer genom att man idag lätt kan klippa om ett redan existerande videomaterial som man hittar på internet. Detta material är ofta skyddat av upphovsrätten vilket gör det till en olaglig aktivitet. Vinnaren av publik priset vid IDFA var en film som handlar om detta och använder sig av redan existerande material som de sedan klippt och satt effekter på för att skapa en ny helhet http://opensourcecinema.org/. En annan film om upphovsrätt som finns att se på Internet är "Steal this film" http://www.moviesfoundonline.com/steal_this_film.php .

På gott och ont så är Internet här. Det är en plattform som är öppen och tillgänglig för alla så att få ut en film till omvärlden är idag inte något problem. De traditionella tv kanalerna har också insett detta och därför finns det Internet version av YLE http://areena.yle.fi/ eller så kan man se dokumentärer på Sveriges televisions motsvarighet som de kallar för play http://www.svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=37591 . Här är utbudet det samma som på tv med den skillnaden att du kan se programmen när du vill. Något som en småbarnsförälder som jag uppskattar. Idag ser jag mest dokumentärer på det här sättet. För internationella dokumentärer så finns http://www.moviesfoundonline.com/documentaries.php . Det finns också dokumentärer på http://www.youtube.com/ men de är inte helt lätta att hitta.

Att man idag bör skapa en webb sida i samband med den film man gör börjar internationellt sett vara en självklarhet. Vill jag veta mera om en film så är det via Internet som jag får den informationen. Ibland sätter producenterna själv ut hela filmen men allt som oftast består innehållet av trailer, bakgrundsmaterial, stillbilder, animationer och eventuellt intervjuer. Det finns också de producenter som gör en kort trailer och skapar en hemsida för ett projekt som ännu inte är färdigt för att den vägen kunna få finansiering för att färdigställa projektet.

Internet som ett alternativ för distribution blir viktigare när de traditionella tv bolagen tappar mark. Allt fler i synnerhet unga människor söker efter en aktivare kanal för att tillfredställa sitt mediebehov och Internet är ett sådant. När en av våra studerande via facebook gjorde reklam för att hans film skulle visas på tv var en av kommentarerna "vem har tv nuförtiden?". Detta belyser situationen ganska bra. Unga människor vill se på det de vill se när de vill se det och inte när det kommer på tv.  

 

  IDFA 2008, världens viktigaste dokumentärfilmsfestival är förbi. Jag spenderade fem intensiva dagar i Amsterdam (21-25.11.2008) tillsammans med mina andra års dokumentärfilmsstuderanden. Festivalen är en samlingsplats för allt och alla som har med dokumentärfilm att göra från världens alla hörn. Många regissörer var på plats vid filmvisningarna av sina filmer vilket gjorde att varje visning var en lärosituation. Mina studerande deltog också i föreläsningar som riktade sig speciellt till unga filmmakare och filmstuderande. Dessutom fanns det diskussioner om och med dokumentärfilmare varje kväll vilket gjorde det hela till en intressant helhet.

På IDFA kan man år efter år se vilka trenderna inom den internationella dokumentärfilmen är. I år var domedagskänslan närvarande i många filmer. Det stora temat för årets festival var "the end of greed?". Inom detta koncept rymdes alla sorters snikenhet. Den ekonomiska snikenheten syntes i filmer som "Lets make money" och "I.O.U.S.A" om våra västerländska ekonomiska system som håller på att falla sönder på grund av att både människor, bolag och stater lever över sina tillgångar eller utnyttjar systemet så att få blir rika medan den stora massan betalar notan. Den ekologiska snikenheten syntes i form av överkonsumtion av fossila bränslen som bidrar till den globala uppvärmningen i filmer som "the age of stupid" och över konsumtion av till exempel plast som i filmer som i "addicted to plastic". Snikenheten gör också att vi betalar så lite för till exempel kaffe så att arbetarna på kaffe plantanger i Afrika får så lite lön att de inte kan leva i annat än misär som västerländsk media sedan fotograferar och filmar. Därmed tillåter vi inte ens lokalbefolkningen att göra pengar på sin egen misär som i filmen "Episode 3:Enjoy poverty". Får man tro dessa filmer så har orättvisorna inte minskat utan snarare ökat de senaste åren.   

Irak kriget var närvarande även i år genom filmer som "Standard operation procedure" av Erroll Morris och "Full battle rattle". Dokumentärfilmarna tar alltså även i år gärna fasta på problemen i världen men det fanns också exempel på filmer om hur den lilla människan kan göra någonting positivt för att förbättra förhållanden för människor som till exempel i "persona non grata" som utspelar sig framför allt i Venezuelas slumkvarter (min personliga favorit som för övrigt hamnade på andra plats i publik omröstningen) eller "Young Freud in Gaza" om en ung psykolog som försöker hjälpa människor med psykologiska trauman i Gaza.

Favoriten bland eleverna var "RIP: a remix manifesto" som handlar om upphovsrätten och konstnärligt uttryck. Detta var för övrigt en film som vann publik priset under festivalen.  

På kvällarna diskuterades intrycken från filmerna som vi sett under dagen. Det var en viktig aspekt av festival besöket. Intrycken från de här fem dagarna visar på att den kreativa dokumentärfilmen mår bra, att tekniken gör det möjligt att göra intressanta filmer på en liten budget och att en bra historia alltid är en bra historia oavsett hur bra eller dåligt den är helt tekniskt sett. Det kom också fram att varje film kräver mycket jobb och uthållighet för att förverkligas. I medeltal tar ett dokumentärfilms projekt 3 år att förverkliga.  Många av de filmmakare som var på plats var mycket personligt involverade i de ämnen som deras filmer behandlade.

Efter festivalens slut var vi alla trötta och inspirerade. Jag upplevde att vi alla fick någonting nytt att fundera över. Ett besök på IDFA gör att man inser att dokumentärfilmen är en konstform som är gjord av människor och berättar mänskliga historier för människor. Det är med andra ord en mycket mänsklig form av film makande.

Länkar: 

På idfa tv kan du se på föreläsningar och reportage från festivalen: http://www.idfa.nl/en/idfa-tv.aspx 

Lista på de 10 populäraste filmer på IDFA: http://www.idfa.nl/en/festival/awards/idfas-jurys-and-awards-2008/other-awards-at-idfa/volkskrant-audience-award-2008.aspx

Trailer till RIP: A remix manifesto och annan info om projektet:  http://opensourcecinema.org/

Om "persona non grata" : http://www.fabiowuytack.com/

Info om filmen "age of stupid": http://www.ageofstupid.net/

Info om filmen "full battle rattle": http://www.fullbattlerattlemovie.com/

Om filmen "lets make money": http://www.celluloid-dreams.com/current_slate/all_films/lets_make_money/

Info om "Young Freud in Gaza":  http://film.nu/filmrecensioner/unge-freud-i-gaza/ ;  http://www.folketsbio.se/

Info om filmen "I.O.U.S.A": http://www.iousathemovie.com/

Info om filmen "Standard operating instruction": http://www.errolmorris.com/film/sop.html

Om filmen "Enjoy poverty": http://www.idfa.nl/en/festival/films/film.aspx?id=781e5666-0d52-43d5-ba66-67c6815ce198

 

 

det som mest har inspirerat mig pa idfa ar nog mojligheten att kombinera dokumentar och internet. forst lyssnade vi pa en forelasning om tva olika projekt, kolla in dom pa "opensourcemedia" och "gaza/sderot"!

open source media ar internet sidor gjorda for att kollektivt och glogalt kunna gora dokumentar. vi sag ett exempel, "RIP a remix manifesto", som vid det skedet var var allas favoritfilm. den behandlade ett amne som later trakigt, copyright, men var den livligaste filmen anda! den handlade ocksa om en musiker, Girl Talk, som gor musik genom att anvanda samples av andra manniskors musik. ar det ratt att tva stora foretag ager nastan alla ratter i usa? varfor ager inte artisterna sjalva rattigheterna? varfor kan man inte anvanda delar av andras konst for att gora nagot nytt?

i filmen finns delar som manniskor runt varlden editerat genom deras websidor. filmen finns ocksa dar och ar menad att leva vidare! vem som helst far ga pa deras sidor och andra filmen som de vill!

andra webdokumentaren som presenterades och som jag sag pa en visning var gaza/sderot. den ar gjord av proffessionella typer men for internetaskadare. i femtio dagars tid ar tva team o filmar korta 2minuters snuttar i bade gaza och sderot, som ar en liten by pa andra sidan gransen.

sidorna ar intressanta och innovativa! i alla fall jag har fatt en massa nya ideer via att komma i kontakt med de har projekten!

 

varfor ar alla dokumentarer sa  deprimerande? ar dokumentarfilmare en konstig grupp hyperallvarliga manniskor som bara ser de daliga sidorna av varlden?

jag har i alla fall blivit riktigt mentalt ostabil av alla supertunga filmer jag sett. kan inte ens sova pa natterna nar barnsoldater, torterade munkar o en undergaende varld folfoljer mig.

som tur steg jag upp tidigt en dag for att koa till den slutsalda "a complete history of my sexual failures".  den handlar om en irlandsk kille som borjade undra over varfor alla hans flickvanner dumpar honom. han tar kontakt med dem for att intervjua dem om amnet. samtidigt kommer hans impotens-problem fram. hela filmen ar en komsik ruljans med sexterapeuter och psykotiska ex.

publiken skrattade igenom sa gott som hela filmen, anda sade regissoren att det varit ett riktigt svart jobb att ga igenom alla greijer, speciellt framfor en kamera, och kunna medge for sig sjalv och hela varlden de problem han har. men att det anda varit ett terapeutiskt projekt med positiva resultat!

jag rekommenderar hjartligt!