Fortsätter min framtidsblogg om naturbruk med att lite tänka på vad som händer när vi äter.

Läste Turun Sanomats (lördagen 3.12) ledarsida med skriveri om köttätandets miljöbelastning. Skribenten som är miljöredaktör på tidningen tog hårt tag i problematiken och hävdar att köttätandet utgör en större del av klimatförändringen än privat bilism. Jag började genast tänka på naturbruket och en vinkling på miljön från den kunskap jag har.

För att göra en lång historia kort är det så att 80% av naturresurserna används i I länder medan det bor 15% av jordens befolkning i I länder. Köttet vi äter kommer då det är importerat "over seas" från djur som betat på beten som är bl.a. gjorda genom att hugga ner regnskog. Detta är ju klart ett problem. En stor del (största delen) av U-landsbefolkningen har inte råd att äta kött men skövlar skog för att köttdjur ska få beta. Men utveckling har också medfört mera pengar; i Kina var år 1930 97% av maten "vege", i dag är bara 60% vegetariskt. Detta resulterar i ett gödselberg (=koskit) på 2,7 miljarder ton (räkna nollor). Ett problem som har sin rot i just detta faktum är att 2/3 av ekosystemen som finns på jorden är överbelastade.

Men naturbruket i Finland brottas i lite annan ring.  Vi producerar 90 miljoner kg nötkött/år mot 280 miljoner ton i världen per år, dvs. EN TRETUSENDEDEL 0,3 promille. Av EUs hela lantbruksproduktion utgör Finlands totala lantbruksproduktion 0,6%.  I alla händelser äter vi Finländare mellan 30-70kg kött/år (allt kött; höna, gris o nöt). Själv äter jag kanske 600g kött per vecka så det blir omkring 30-40 kg. Om du vill räkna så har en köttportion (hönsfilé/grisbiff osv.) ca 100-150g kött/portion.

Problemet är det att ett kilo kött ingalunda kommer gratis. Jag har jobbat mycket med mjölkproduktion och kan därför ta ett enkelt exempel på vad Turun Sanomats skribent menar. För att tillverka 1 kg ost behövs det 10 liter mjölk. För att en ko skall mjölka en liter mjölk måste den dricka nästan 50 liter vatten. En ko behöver 70MJ energi för att hållas vid liv/dag + 6MJ/liter mjölk hon mjölkar. (10 MJ = ca 2500 kcal som är ungefär vad en människa äter per dag) (35liter komjölk per dag= 300MJ/dag). En sådan energimäng får man inte endast från gräs utan man måste ge kon spannmål och protein (i värsta falla soja, men rybs går också bra). Nu kommer bomben: om man ser på hur mycket rent vatten som använts för att producera allt som kon alltså äter och dricker för att kunna mjölka 1liter mjölk bli man häpen. ca 10m3. (ett kg kött = 15m3, en människas morgondusch är typ 0,5m3) Vi Finländare äter i medeltal 17kg ost per år. Vatten mängden vi har använt pga. detta är enorm. Men vatten finns ju i Finland, hur mycket som helst. Är situationen en annan någon annanstans i världen lyder kanske frågan? Spannmål som naturresurs bakat till bröd är 10ggr energieffektiverare är spannmål som foder till kon som producerar mjölk osv. Det är alltså barnsligt att meddela att "meat is murder" och bli vegetarian. Om man vill sluta äta kött så skall man göra det av någon vettigare orsak.

Just på grund av detta kan man säga att t.ex. ost eller nötkött utgör en viktig roll i framtidsscenarier där klimatförändringen behandlas. Vad kan man då göra? I naturbruks sammanhang står man ofta inför sådana här kluriga helhetsproblem. Ett sätt är att se objektivt på saken, inte vinkla det så som man själv tycker att "känns riktigt" utan att kompromissa på riktigt.

Carbon footprint = co2 mängden vi som personer släpper upp i atmosfären/år och som alla vet påverkar klimatförändringen på ett eller annat sätt. Fotspårets storlek varierar mycket. Främst påverkar; var/hur vi bor, vad vi konsumerar, äter, kör bil, återvinner använder el osv. En typisk Finländare har omkring 17 000 kg tungt fotspår. Nu tänker jag mig naturligtvis: hur stort är tex. mjölkens co2 fotspår och hur kan man påverka det?

Mera än hälften av en mjölkgårds fotspår kommer annanstans ifrån än mjölkproduktionen. Man kör traktor, odlar spannmål (som konstgödslas), sprider dynga (koskit), komposterar kanske dynga, köper foder från en foderfabrik, använder el, värmer vatten, kyler ner mjölken, levererar mjölken färsk till mejeri osv. Därför är det viktigt att en produktionsenhet (ladugård) verkligen producerar mycket. En 9000 liter/år kossa producerar 2600 kg co2/år medan en 5000 liters 2170kg . En 10000 liters ko kan alltså räknas ha co2 utsläpp per ca 300kg / 1000 liter. (På detta sätt har man också räknat vattenanvändningen per kg kött eller per liter mjölk). 1milj liter mjölk/år med 100 kor blir 300 ton (20 finländare).

Spannmål som foder åt en mjölkko är helt onödigt att torka. Färsk våt spannmål kan syras och lagras i tub. Detta minskar fotspåret. Stärkelserikt (spannmål) kraftfoder är bättre en sockerrikt (melass) kraftfoder med tanke på  co2 fotspåret.

Idisslare kan utnyttja svårsmälta fibrer genom att mer eller mindre vara gående komposter. Kon rapar och pruttar mycket pga. fodersmältningsprocessen och i Sverige har man funderat på (eller kanske dom tom. gjorde det) att sätta en prislapp på all metan som frigörs och påverkar co2 fotspåret. Genom att röta t.ex. mäsk eller gammalt bröd eller drank från etanolindustri igenom en idisslare kan man minska fotspåret. Annars komposteras mäsken någon annanstans och samma procedur bara bidrar till utsläpp som förstorar fotspåret. Detta förutsatt att man inte kör orimligt långa sträckor med lastbil med mäsk o dyl. som trots allt innehåller 75% vatten. ST1 har planerat att öppna Etanolix anläggningar nära alla större städer i Finland. Allt som går att kompostera kan man göra biobränsle av och då uppstår alltid drank som är bra foder till nötkreatur.

Gården skall använda sin dynga väl och planerat och överhuvudtaget undvika onödig körning på åkrarna. Samarbete med närliggande gårdar för att optimera all markanvändning lokalt är jätte  viktigt.

Återvinning påverkar i allra högsta grad co2 fotspåret. På en mjölkgård kan detta betyda att fodren används på rätt sätt i rätt djurgrupp. Man väger och planerar allt så det inte blir något spill. Ruttnande foder är en katastrof för co2 fotspåret.

Plastanvändningen bör minskas, tuber eller plansilon för fodret. Rundbalar eller "traktorägg" är det sämsta med tanke på co2. Man kan använda stärkelseindustrins (man gör mediciner/tabletter med hjälp av potatisens stärkelse) restprodukt som liknar potatismos som täckningsmaterial på ensilage (gräs). Dessutom är det win-win på många sätt: Täckningsmaterialet går att utfodra med, tyngden räcker till för att hålla syret borta från ensilaget och potatisen konserverar sig själv. Man har alltså ätbart täckningsmaterial för grovfoderskörden.

Nu kommer det sorgliga som t.ex. USA håller på med. Genom att använda ionoforer (antibiotika) har man märkt att våmjäsningen är effektivare så till den milda grad att man minskar metanutsläpp med 15%. Man har också påvisat att detta inte gör bakterier (skadliga för människans hälsa) resistenta mot antibiotikan. Men jag vet inte om jag vill laga mat som innehåller antibiotika åt mina barn. Så med antibiotika kan man alltså minska co2 fotspåret, likadant som man med tillväxthormoner kan öka produktionen. Nu känns det väldigt svårt att vara objektiv..

Det verkar vara så att minskning av co2 fotspåret på en mjölkgård sparar pengar. Inför en tid med låg ekonomisk tillväxt kan man spara pengar och naturen på samma gång! I vilken annan bransch än naturbruk är detta möjligt?

Denna bakgrund kände jag att behövdes för att nu kunna sammanfatta. Jag tänker äta kött och dricka mjölk och njuta av ost i framtiden. Men jag måste mera och mera tänka på hur det jag köper påverkar mitt personliga co2 fotspår. Genom att köpa lokalt (inhemskt) producerat och inte engångsförpackat minskar jag på fotspåret. Genom att vara kritisk mot tex. ekologiskt producerade utländska varor (tänker på bete och u-länder) och genom att fundera på om det är säsong eller inte för apelsiner från Marocko (tänker på konstgödsel) kan jag också påverka mitt co2 fotspår.

Dessa frågeställningar är globala men om man vill göra något åt saken skall man verkligen se endast på sig själv och vilka val man gör i vardagen. Fryst majs eller färska sockerärter smakar likadant i salladen, vill man ha något gult kan man blanda i lokalt odlade krasseblommor. Ur ett co2 fotspårsperspektiv tänker jag vidare att om jag vill ha finsk exotisk mat har jag hellre färskt rökt lamm från Nagu än fryst renkött från Aavasaksa.

Det var verkligen skönt att skriva av mig, såna här frågeställningar får man tänka på inom naturbruk.

Anders Vahtola