Det är modernt att konsumera etiskt och miljövänligt. Reilunkaupan kahvi, fair trade bananer och ekologiskt det ena och det andra sitter på något sätt bra i tiden. Man köper kanske vichy i stället för läsk för att känna sig sportig och fräsch och på samma gång biologiskt nedbrytbara plastpåsar för soporna för att känna sig miljövänlig. Samtidigt tror jag att en del människor för tidningspappret dit det hör men kastar samtidigt tomma metallburkar (pantfria) köpta på sverigebåten i vanliga roskisen. Naturbruket producerar det mesta vi köper och samtidigt är det processer i naturbruket som skall få vårt avfallsberg att förbrytas. Energi kan inte försvinna utan bara omvandlas. Växter blir mat som blir xxx (läs skit) som blir mylla som blir växter - enkelt. Växterna behöver koldioxid och solenergi för att producera syre och socker, detta är ju fotosyntes som är naturbrukets kanske viktigaste faktum.

Jag skrev tidigare om koldioxidfotspåret och tänkte nu vinkla naturbruks bloggen mot ekologiskt fotspår. Ekologiskt fotspår berättar just om naturens rundgång, circle of life. Dvs. hur många hektar mark och vatten behövs det för att återuppta all näring i naturens omlopp från en människa. Man beaktar allt vi ätit, köpt och förbrukat och inte minst co2 utsläppen och vårt avfallsberg.

Exempel på några fotspår: Belgien 5,1 ha/pers., Finland 5,2 ha/pers., Tyskland 4,2 ha/pers (för 30 år sedan 6ha)., Spanien 5,7ha/pers (för 30år sedan 3ha), England 5,3ha/pers., USA 10ha/pers. Om alla i hela världen levde som i USA skulle det karikerat behövas 5 st. jordklot för att omsätta det ekologiska fotspåret!

Ett viktigt begrepp i detta sammanhang är biokapacitet. Biokapacitet berättar om t.ex. ett lands (eller ett områdes) ekologiska produktionsförmåga. Dvs. hur mycket biomassa området producerar med hjälp av solenergi och co2. En hektar odlingsjord är mer än dubbelt så produktiv som en hektar skogsmark, som i sin tur är betydligt produktivare än betesmark eller hav. I genomsnitt i världen i dag är biokapaciteten ungefär två hektar per person.

Nu kommer bomben: Mer eller mindre alla I länder har ett ekologiskt fotspår som överstiger två hektar per person. Fattiga (och U länder) länder med ett litet fotavtryck överutnyttjar trots detta sin biokapacitet redan genom den egna konsumtionen. (För att inte gå in på betande köttboskap denna gång alls) Till dessa hör länder som Kina (med ett fotavtryck på 1,4 ha och en biokapacitet på endast 0,6 hektar per pers.), Indien (1,0/0,5), Egypten (1,4/0,5) och Etiopien (0,7/0,5). De största ekologiska underskotten per invånare har Hongkong (6,1/0,0) och Singapore (6,6/0,0). De är fullständigt beroende av omvärlden, från vilken de importerar nästan hela sin biokapacitet. Länder med ett betydande ekologiskt överskott är få. Till dem hör Australien (9,4/12,9), Brasilien (3,6/9,1), Finland (5,2/11), Kanada (7,2/12,3) och Peru (1,4/7,5).

Tysklands biokapacitet är 2ha/pers., Englands 1,6ha/pers., Belgiens 1,1ha/pers. (källor för data: Naturvårdsverket i Sverige och Turun Sanomat: Jarmo Wallenius)

Detta är bland andra en orsak varför jag är glad att jobba med naturbruk i Finland. Man märker alltså att även om vi har ett tungt co2 fotspår så har vi samtidigt typ världens största biokapacitet.

Det kan vara svårt att se vad pointen med det här är. Fryst kött med ett gigantiskt fotspår kan ju vara billigare än inhemskt lokalproducerat. Har man råd att vara trendig och köpa sådant som är ekologiskt hållbart? Är det ok att byta know-how och dataprogram (pengar) mot bananer och tonvis med biffkött? Om man har börsen i skick kan man ju handla sådan mat som minskar det egna fotspåret på samma sätt som man byter ut glödlampor mot dyrare energisnåla lampor. Naturbruks bloggen står igen framför en stor fråga; är det så att då äntligen fattiga länder blir tillräckligt rika så börjar de handla ekologiskt?  Ur naturbruks synvinkel ser man lite annorlunda på vad som är hållbart på riktigt vad som inte är det och formulerar därför sina svar utgående från något annat än en renodlad personlig åsikt.

Skulle jag ha kunskap och tid skulle jag gärna räkna ut Brusabys biokapacitet. Vi värmer internaten och alla andra byggnader med flis (tidigare var det olja), sorterar sopor, använder inte engångskaffekoppar (om vi inte måste), komposterar kattsanden från hittedjursmottagningen, odlar effektivt foder och spannmål, återanvänder mjölktankens diskvatten osv. Vi har skog som elever vårdar, timmer som vi bygger stockstugor av, och djur vars gödsel vi för tillbaka i samma jord som producerat djurens foder.

Så där mellan tummen och pekfingret tror jag att Brusaby har ganska stor biokapacitet. Men så skall det ju vara också. En djur- och naturbruksenhet lever av naturen. Den som besöker vår matsal kan också se att ett bevis på vad jag skriver är att energiavfall (brännbart = servetter) inte är bland bioavfall (potatisskal och matrester) som på så många andra matställen.

Anders Vahtola