Axxell

Tilläggs-ansökan

Tilläggsansökan 16.6-31.7.2014. Läs mera på www.axxell.fi/soknu

Utbildningskatalogen
Händelser
<<  Juli 14  >>
 Må  Tis  Ons  Tor  Fre  Lö  Sö 
   1  2  3  4  5  6
  7  8  910111213
14151617181920
21222324252627
28293031   

Axxell bloggar

No desc available

jun 07
Anders Vahtola
Skapad av: Anders Vahtola Placerad i Kimito | Kommentarer (0)
Taggad i: Otaggat 

Detta är mitt sista blogginlägg. Jag är förvånad att dessa texttrudelutter har över 11000 visningar på Axxell hemsidan. Därför vill jag dela med mig mitt avskedstal på bloggen, så här lät det i måndags.

Aldrig tidigare har jag tyckt så mycket om att arbeta som när jag jobbat för och på Brusaby. I grunden är väl värderingarna de rätta, jag har känt att jag jobbar med något meningsfullt. Dessutom känns det i bland att  en cirkel sluts då man i sitt dagliga arbete får flash backs från sin egen studietid.

Varför det går bra på Brusaby nu är sist och slutligen enkelt. Folk som jobbar hårt, gör det med rätt visioner och relevanta målsättningar i sikte. Dessutom skall inte nätverken underskattas i sådana här sammanhang. Vi har fantastiska exempel på hur fortbildning ger verksamheten bättre flyt (tex hypohunden Goxy). Det går bra för att vi har kontakt med hemmen, för att undervisningen hålls där den skall och när den skall. Gården som undervisningsmiljö har fått ett stort lyft under det senaste året. Det går bra för att folk har velat studera på Brusaby eller gå en kurs hos oss. Vi har ett toppen kansli som kan redovisa vårt arbete i Primus och Sonet. Vuxenutbildningen har haft plats på internaten och det kommer att gå bra för Brusaby även i framtiden om man lyckas balansera med grupper och utrymmen lika bra som hittills. Det går bra för oss eftersom vi har en egen rekrytering och utbildning av tutorer som gör nya ettornas landning till oss mjukare – genom tutorerna förs en riktig Brusabyanda vidare från generation till generation. Köket är husets hjärta. Som matvraket Olof Karlsson vill jag också säga att en förutsättning för en framgång är en mätt och belåten mage!

Då man blickar framåt är det egentligen bara kvalitet och volym som gäller allra mest. Utan volymer, och på något sätt marknadsekonomiskt framtagna normala studerandegrupper, känns kvalitet i undervisning och inlärningsmaterial och -miljö lite konstlat. Därför får ingen arbeta för något annat än för en god rekrytering. Kvalitet kan betyda tex att lärarna snackar sig samman om vad class room management betyder men det betyder i allra högsta grad också att inte slarva och vara målinriktad i sin undervisning. Berätta om lärarkafferummets pedagogiska strategi och människosyn, håll dem inte hemliga. Med tanke på kvaliteten är det viktigt för alla att förstå att undervisningsprocessen är den som ger oss resurser att leva. Skolan måste bli ett ställe som fungerar som plattform för olika typer av examen och utbildning. Lite som ”Angrybirdsspelet” i plattformen ”smartphone” så att säga. Kom ihåg att den vanligaste orsaken att inte välja Brusaby är att man måste bo på internat. Gör Brusaby till en vanlig skola som man kommer till vid 9 tiden och som man åker hem ifrån på eftermiddagen och jag lovar att ni får tillväxt!

Att andas traditioner kan vara bra både med tanke på kvalitet och på volym. Förritiden var läraren en auktoritet och ledarskap i lärarrollen behövs på en skolenhet med internat också idag. Internatsboendet gör att ungdomarnas enda vuxenroller är skolans personal. Samtidigt är traditionerna och historien den som gör enhetens marknadsföring lätt. Folk älskar historier och medan The Voice radiokanalen spelar ungdomarnas ”soundtrack of my life” kommer studierna på Brusaby att bli en del av en härlig historia. En bra historia är ofta sådan att man berättar om en vändpunkt. ”Då hade vi 10 djur i djurhuset, sen fick vi typ ett arv och nu har vi 100” eller ”Vackra Veras föl fick vid omröstningen namnen Vilda Wilja efter att först ha hetat Harriet”. Folk älskar historier och de berättar dem alltid vidare. Vårda brändet Brusaby! Gör Brusaby till vändpunkten i ungdomars liv och igen, jag lovar er att det blir tillväxt.

De flesta vet att jag tycker väldigt mycket om Brusaby, jag gör det frivilligt och jag kommer att göra det framöver också. Villkorslöst är det inte, 20h arbetsväg per vecka är ohållbar för mig. Jag är en tre barns pappa som väljer nu en mycket kortare arbetsväg. Jag och min familj står inte i beredskap att flytta till Kimito och Brusaby går inte att flytta till Pargas. Därför har jag valt att stiga åt sidan. Jag börjar jobba som konsult på Mercuri Urval i Åbo i augusti. Som chef för 52 personer + 400 studeranden vet jag mycket väl hur hektisk arbetsvardagen blir. Chefer och förmän har inte tid att tillräckligt fundera på personalens kompetensutvecklingsbehov i förhållande till arbetsplatsens strategi för tillväxt. Nu i mitt nya jobb får jag stå till tjänst att lösa kundföretags problem inom dessa dimensioner. Allra mest påverkar man en arbetsplats genom människorna, det vet jag - 2008 hade Brusaby 200 studeranden, 2011 över 400.

Jag ville ha erfarenhet av att leda en arbetsplats. Jag planerade att jobba 3-5år, nu blev det det kortare alternativet. För mig har Brusaby varit en plats för tillväxt och jag hoppas även enheten erbjuder plats för tillväxt för alla andra, nu och i framtiden. För dem som bundit sig till strategin där anda, företagsamhet och kunskap har varit ledstjärnorna, vill jag rikta mitt allra ödmjukaste tack. Det har varit en ära att få bygga Brusaby till en enhet som stimulerar folk i dag tillsammans med er och med era kärnkompetenser. Tillsammans har vi visat att naturbruk som bransch att studera är ett seriöst alternativ även på 2010 talet!

Till sist lånar jag rektor Tor-Göran Heinströms ord där han bildligt talade om en gammal traktor som saknar styrservo; ”folk tycker inte om för mycket fart men så mycket fart måste man ha att man kan vända före man kör i väggen”.

 

 

 

 

Jag har inte skrivit blogg på länge och det har att göra med att jag inte vetat vad jag skall skriva om.  Mitt sista inlägg här och min första statusuppdatering på facebook ägde rum ungefär samtidigt. 


Föränderligheten i dagens vardag innebär bl.a. en jämn ström info, händelser/meddelanden/ljud och bilder som passerar oss tilltalande alla våra sinnen samtidigt. De relevanta kunskaperna identifieras långt efter ögonblicket då infon var oss tillgänglig, därför har vi dåligt tålamod i utvecklingsprocesser och att producera sammanhängande texter om något visst fenomen blir ointressantare. Detta ur en bok skriven av en som heter Airaksinen. Boken handlar om praktiska lärdomsprov. Bloggen känns vettigt att börja med denna förklaring av det transmoderna samhället. Det är alltså världsbilden som vi träder in i nu som bäst efter att ha samlat, brukat jord, industrialiserats, byråkratiserats, teknologiserats, postmoderniserats och nu då glider in i en tid som präglas av ständig förändring, transformation helt enkelt. Det gamla sätten att t.ex. lära sig något nytt fungerar inte mera - vi har inte tålamod, allt ändras för snabbt.

Förra vintern stod det i Helsingin Sanomat att hjärnan fungerar med elektricitet. Hon som skrev berättade att då det kommer för mycket info kan hjärnan helt enkelt få en elchock. Jag stannade upp för att verkligen fundera på detta. Artikeln beskrev folk som jobbar med osynliga saker och inte kan lämna hjärnan efter sig på jobbet då de går hem utan jobbet kommer med dem hem. Under arbetsdagen är nog faktiskt hjärnan ibland på prov. Hur många gånger är det inte så att folk googlar, kollar facebook, sms:ar och mejlar samtidigt som de deltar i ett möte med kanske tio människor som pratar i munnen på varandra och samtidigt tittar ut på parkeringsplatsen för att få en uppfattning om vem som bytt bil eller vem som bara tvättat sin bil. I denna situation är alltså receptorerna i gång med elektriska impulser så det bränner, men sen har dessutom andra halvan av hjärnan tänkt på kvällens program med familjen, inköpslistan till butiken, sommarlovsplanerna för att inte tala om intuition, absurda minnen, drömmar och visioner där man kanske kör med en ny och nytvättad bil längs en väg typ autostradan i Bergamo lyssnandes till en riktigt bra låt på radion. Ändå pressar hela tiden mötet vidare och det som kollats på google eller annanstans skrivs ihop till text, meningar, stycken, beslut. Det är tusenfaldigt som en människa i dag stimuleras av info jämfört med 50 år sen.

En Torr (heter faktiskt så, Gordon i förnamn) har skrivit om kreativitet och han hävdar att hjärnan har en primär och sekundär tankeprocess. Den sistnämnda är rationell och planerar och vet noga vad som är logiskt. Den primära är mera till för att drömma och tänka fritt och fantasisera. Sen är det då frontalloben/pannan som tänker så det knakar och den får ju sin info från dessa tankeprocesser. Dessutom har man en höger hjärnhalva som är matematisk osv. och en vänster (närmare hjärtat) som är konstnärlig. I frontalloben säger Torr att en lärare sitter och håller ordning i klassen. Läraren bestämmer utifrån regler och normer vad som är tillåtet i klassen. Nu tänker man sig då att när man är riktigt kreativ blir denna lärare vild och galen, utmanande och fräck eller så kanske läraren inte alls kommer på jobb. Skolgången kanske blir lite "annorlunda" men säkert också rolig och så här kan någon alldeles unik tanke dyka upp. En del människor har en dominant lärare i pannan och andra ingen alls. Detta testades någonstans så att man bad mycket kreativa och mindre kreativa människor att tänka på en historia, inte skriva ner den, bara hitta på en bra historia. De mindre kreativa människorna i detta test stötte på problem pga. att de helt enkelt tänkte för mycket och rationellt på själva rubriken "hitta på en historia" och det tog ganska länge.  De använde egentligen inte hela sin kapacitet, medan de mycket kreativa människorna kunde använda mera av den primära tankeprocessen som faktiskt har mera stoff för en bra historia. Dessa kreativa personer kunde också bättre hoppa från ena tankeprocessen till den andra. Slutsatsen var i alla fall att en kreativ tanke eller upplevelse blir till då uppmärksamheten är ofokuserad från endast en sak, utan decentraliserad på många olika. Oberoende går hjärnan på högvarv hela tiden och detta pga. den enorma mängd information som finns tillgänglig.

Från apa till människa har hjärnan blivit typ 1 liter större så kanske den kan hantera sådant här. I alla händelser är det ändå ofta så att det som var viktigt i dag är inte det mera i morgon. Det som var viktigt på förmiddagen är inte viktigt på eftermiddagen. Det kommer hela tiden nytt och källorna är många. Men på ett halvtår är kanske varje liten detalj, som först kändes onödig, sist och slutligen en viktig ihop pusslad helhet som leder till att man fattar något alldeles nytt, man är kreativ och lär sig något i och med det.

Att vara kreativ betyder att man är nyfiken och också smart nog att plocka viktig information och tolka sina och andra personers upplevelser och verksamhet så att det blir en ny tanke som är självuppfyllande och man gläds åt den för sakens skull. En Amabile har sagt att kreativitet är "the reward of doing something for its own sake". Just då man är kreativ märker man inte ens hur tiden rinner i väg. Jag har en gång för länge sedan försenat mig från skolan (lågstadiet) då jag en morgon efter att mamma&pappa gått på jobb byggde lego. Jag byggde en bil av tekniklego och var så uppfylld av det att det bara plötsligt blev eftermiddag. På finska kallas fenomenet "ajanjuoksu" och på engelska "flow". Känslan är underbar och man gör något för att få göra det, av ren och skär glädje.

Kreativitet blir innovation. Kreativitet är inlärning. När passionen blir process är det tyngre om inte omöjligt att vara kreativ.

Frågan om vad som då egentligen lönar sig - skall man kreativt komma fram med produkter eller någon annan innovation - blir viktig. Ett sätt att beskriva denna hårfina men viktiga skillnad är följande: Man köper en produkt, en hamburgare t.ex. Jämfört med att köpa kultur (cd skiva, tavla, program) har man inget kvar efter att ha ätit hela hamburgaren, cd skivan med programmet kan man ladda om och om igen. Det värsta är om man vill köpa en hamburgare till för då sker faktiskt en process från "ko till tallrik" medan programmet å andra sidan redan är uppfunnet och vem som helst kan köpa en kopia av det. Detta skulle ju nog betyda att nya, kreativa koncept är viktigare än en ny innovativ produkt. Detta betyder också att det inte är en slump att industrier som växer mest i världen är marknadsföring, design, utveckling och forskning bl.a. Hur man skall skydda sina innovativa koncept är en svår fråga. Det typiska är väl patent, copyright och trademarks. Ett lite otippat skydd är faktiskt design, alltså formgivning. Det är kanske lite enkelspårigt men faktiskt svårt att härma. Kanhända design kan betyda sättet att göra, dvs. processen också. Sättet att arbeta eller att samarbeta kanske har en unik design som nog folk ser men inte kan kopiera. I alla fall är konceptinnovation värdefullare än produktinnovation.

Folk pratar om lärande organisationer/oppiva organisaatio. Det betyder att då världen ändrar måste folk lära sig nya saker så de hänger med i förändringen. Tänk t.ex. på kameror för 15år sedan och digikameran i dag, samma människor tillverkar och säljer dem - hur mycket har inte de behövt förändra sig?  För 20 år sedan var förändringen trots allt långsammare än i dag. Kanske man i den snabba förändringstakten, i det transformativa samhället nu borde börja tala om kreativ organisation. Inte kreativ för att endast få nya idéer som är banbrytande utan för att handleda inlärningen som sker hela tiden och klara av vardagen helt enkelt.  Men också kreativ så att nya tankar mognar fram, genom en decentraliserad uppmärksamhet, typ outside the box. Också kreativ för motivationens skull. Kreativ för problemlösningens skull. För nyfikenhetens skull.

Så på det sättet är jag hellre ful än okreativ. Skönheten kommer ju inifrån :) Utan kreativitet, hur fin man är som om helst, står man stilla, fokuserande på fel saker och världen vimlar förbi i allt snabbare fart. Man skulle vara en vacker staty med tom blick i mitten av en karusell.

 

mar 09
Anders Vahtola
Skapad av: Anders Vahtola Placerad i Kimito | Kommentarer (0)
Taggad i: Otaggat 

Under de första metrarna som Axxellare frågade jag mig hurudan bloggare det skulle bli av mig. Svaret är väl; inte särskilt aktiv. Folk har uppfattat mina inlägg för långa. Kort kan jag väl förklara mig att då jag skriver blogg gör jag det mest för att få egna tankar på något sätt synliga för mig själv. Det är en reflektion, en tanke som seglar i framtiden och historian via något tema som jag genom att skriva av mig kommer att kunna sluta tänka på sedan. Jag lärde mig i veckan att en regelrätt reflektion dessutom har en kulturell/social och samtidig en individuell/materiell dimension. Så istället för att likt facebook skriva en halv mening med en smiley på slutet blir blogginläggen mera likt en uppsatts. Nu kommer uppsatsen att handla om det i nyheterna aktuella mjölkgrälet.

De flesta slutade redan läsa. Men jag närmar mig temat i rubriken, dvs mjölkkaoset i S gruppens butiker i huvudstadsregionen. Hur kom det sig att det blivit så här? Det är frågan om att Arla köpt Ingman och en del av Ingman mjölken är från Sverige. Dessutom blev denna gång ArlaIngmans mjölk billigare i butikshyllan. Det är förståeligt att butiker offentligt upphandlar sina varor tex en gång per år. Detta har lett till mycket förtret bland mjölkbönder. Det finns hatgrupper för S gruppen på Agronet och facebook osv. Statsministerm hade i en S market meddelat att han slutar handla i den butiken. För den som inte är insatt tänkte jag här förklara vad problemet egentligen är, för det är inte en liten sak.

Valio är ett andelslag, dvs mjölkbönderna äger Valio och ingen annan kan i praktiken äga företaget. Valio har knappa 10000 mjölkgårdar som ägare. Dessa mjölkgårdar kan också vara ägare av S gruppen som också är ett handelslag. Kampanjen lyder ju "asiakasomistaja" eller ägarekunden. Till S gruppen hör Hankkjija Maatalous som säljer produkter i kedjan Agrimarket. I lantbruksaffären köper mjölkbonden tex foder till sina kor (Hankkija äger Finska Foder) eller maskiner. Centerpartiet har en jordbruksanknytning så ur den synvinkeln förstår jag statsministerns uttalanden. Nu harmar det mjölkbönder att deras mjölk inte säljs i Helsingfors S butiker och detta är fullt förståeligt. Det finns kanske inte så mycket konsumenter i Helsingfors som har anknytning till en mjölkgård och S gruppen har uttalat sig att de vill ha billigare varor i butiken för det är det som folk köper. Uppenbara problem uppstår tex då en Valio ägande mjölkleverantör går som ägare till en S butik och inte kan köpa sin Valio mjölk utan tex Ingmans mjölk. Arla är ett andelslag som ägs av knappa 9000 danska och svenska mjölkbönder. Arla har köpt Ingman i Finland och klart är att de som ägare vill se Arlaprodukter i den finska mjölkdisken.

Men detta som jag beskrivit så här långt är egentligen inte problemet.

Faktum är att en fabriksarbetare i Polen knappast har mycket högre lön än en socialbidraget i Nordiska länder är. Vi vet att jordbruket i Polen belastar Östersjön och min gissning är att bönderna inte får kompensation i produkternas pris för att odla hållbarare. Landet säljer billig ost till Danmark. Ost är en härlig exportprodukt eftersom den inte likt färskvara genast blir gammal men framförallt eftersom 1kg ost exporterat för med sig 10liter mjölk från ett land. Så mjölken fraktas som billig ost till Danmark.

Danmark är ett jordbruksintensivt land. Danskarna är föregångare inte minst i mjölkproduktion. Mjölkbönderna är krisdrabbade eftersom priset i ett läge av överflöd är dåligt (minns bilderna i granlandet Tyskland före julen 2009 då bönderna körde mjölk med gödselspridare på åkern). Det har gått så långt att bankerna i Danmark befarar att böndernas jordar inte är värda så mycket som egendomen är pantsatt för och detta lett till att bönder med lån har en ränta nära 0% och amorteringsfritt bara dom inte går i konkurs. Det mjölkbondeägda Arla i Danmark förstår jag att de inte kan annat än göra billig ost och köra den till Sverige.

I Sverige är konsumenten likadan som i Finland, det skall vara billigt. Vad gör då Arla i Sverige när den billiga osten strömmar in? Jo de går igenom sina möjligheter att via bolaget ArlaIngman de äger få bort en del mjölk till Finland. Innovationen och det som nog ingen för 10 år sedan trodde att skulle hända är att mjölken kommer färsk och går i processen först i finska mejerier. Detta är fiffigt, modigt och fräscht. Mjölkböndera i Sverige tycker inte om att mjölken under transporten blir billigare men kanske det går troligen att förklara med svag krona eller något annat.

Den finska mjölkdisken har ändrats ganska mycket under den tiden (ca 15år) jag handlat i butiken aktivt. Grädden har fått olika kompanjoner som fungerar på samma sätt men inte är grädde. De laktosfria produkternas andel har ökat och yoghurtshyllan har blivit minst sagt internationell. Puddingar och olika små burkar det ena eller det andra har gjort att det är svårt att hitta gräddfil för en enkel dippsås. Smaksatt crème fraiche, färdig kakao, fil som sänker blodtrycket. En djungel. De inhemska leverantörernas (tex Valio) problem är att det inte endast blir svår konkurrens i billiga bulkostar utan att utländska jättefirmor som Danone tar stora andelar av den yoghurtshyllan där burkarna kostar trefaldigt mera än vad vanlig yoghurt kostar. Actimel är synligare än våra finska Gefilus, Rela eller A+ produkter. I ett läge där mjölken inte går åt i butiken måste den färska mjölken göras till antingen ost, smör eller mjölkpulver. Vem kan man exportera ost som kostar 7e kg då konsumenterna i Norden vill ha ost som kostar 3e kg? Smörets fetter är kanske inte i stora mängder bra med tanke på våra folksjukdomar. Jag är lite rädd att smör inte löser problemet. Finsk smetana är något grannlandet Ryssland uppskattar. Men inte ens ryssarna äter så mycket smetana att den exporten skulle motsvara den mängd färskmjölk som sätts i rörningen i nordliga Europa.

Mjölkpulvret säljs på världsmarknaden. Har Kina råd att köpa hederligt mjölkpulver då vi i tidningar läst om melaninskandal efter den andra sätta mejerichefer i fängelset? Överskotts mjölkpulvret (det inte kalvarna dricker upp) från Finland tävlar med pulver från tex Nya Zeeland. De funktionella livsmedlen där kanske Gefilus licenser är det starkaste kortet att exportera är tyvärr sådana att färskmjölkens andel i det som konkret förs bort från landet är minimal.

Det är alltså frågan om en mjölkrörelse som stannar upp i Finland som konsumentpriskrig. Inte heller denna sak förklarar frustrationen på riktigt. Det som är en törn i hjärtat på den finska marknaden är troligen det att Valio med en dominerande marknadsposition måste sälja mjölk till sina konkurrenter tex ArlaIngman och Satamaito. Detta är den ultimata stötestenen, gårdspriset naggas i kanten av att konsumentpriset sjunker och sänkningen sker bla av att färskmjölken skeppas från grannlandet Sverige. Just nu är det så, kan hända masterplan och den ultimata visionen är en annan. Troligen skulle nog en sur Valio mjölkbonde hellre sälja mjölken till det konkurerande mejeriet än torka mjölken till pulver.

På detta kan då sist och slutligen K kedjan, Foder Raisio eller A-rehu vinna men inte varken Valio eller ArlaIngman. Inte ens konsumenten kan vinna, en plötslig prissänkning kommer ofta tillbaka som en plötslig prisökning.
Under skrivande stund blev det så att HOK inte bytte mjölkleverantör, orsaken sades vara att konsumenterna ville köpa Valios mjölk de är vana vid. Kanske min blogg blev lite urvattnad?

Blogginlägget hade alltså ett tema(mjök), ett tidsperspektiv som seglar av och an och en kulturell eller global synvinkel samt ett individuellt "..och detta får mig att känna.." plan. Nu kan jag lämna detta och fundera vidare. Brusaby levererar sin mjölk till Valio ca 500000liter/år och handlar både på Agrimarket och Kesko samt en rad andra leverantörer.

 

jul 30
Anders Vahtola
Skapad av: Anders Vahtola Placerad i Kimito | Kommentarer (0)
Taggad i: Otaggat 
Jag har hört ett fint uttryck - rullande strategiarbete. Vad 17 betyder det? Också tycker jag att mission och vision är ord som används för mycket, orden lider av inflation och det leder till att man i värsta fall börjar strunta i dem, liksom ett rullande strategiarbete.

Efter sommaren är det på sätt och vis skönt att starta på nytt inför hösten och varför inte göra det med några rader blogg. Något i mig skulle vilja skriva om strategi. Orsaken kan vara att jag på solstolen legat och läst en del böcker som behandlat termerna i rubriken. Strategi, som tidigare nämnts i denna blogg, kan beskrivas som ett medvetet valt navigeringsalternativ på ett framtida fiktivt sjökort (=vision eller delar av visionen = scenarier). Beroende på hur snabbt skeppet håller på att sjunka är det olika många som hjälper till att välja det vettigaste navigeringsalternativet, eller vettigaste alternativet att överhuvudtaget komma vidare i den ödesdigra situation man tampas med.  Ju mera vatten skeppet tagit in desto bättre börjar även den trögaste styrmannen lyssna på lämpligtvis den nye matrosen som har stora "survival kunskaperkaper" som ingen visste något om eftersom matrosens jobb var att skrapa rost på båten. Kan hända vet denne matros olika sätt att bygga en lämplig flotte eller kanske kan han hitta hem i livbåten genom att se på stjärnorna.  En skolklass eller arbetsplats står sällan inför "skeppsbrotts kriser" men andra plötsliga vändningar kan nog ibland vara en sak som leder till att man tillsammans pratar om hur man skall gå vidare, man gör en strategi tillsammans. Tillsammans därför att fler ögonpar ser fler saker. Rullande strategiarbete betyder väl att man skall prata om strategin ofta, redan innan något oväntat händer. Alltför ofta tror jag det ändå tyvärr behövs en liten kris för att fatta att man måste sadla om och göra ny strategi, hitta nya mål eller fråga sig varför.

Frågan varför är så himla viktig i detta sammanhang, med ett tillräckligt bra svar (på frågan varför) behövs knappt någon fråga alls ställas! Dvs. törstandet efter svaret på frågan varför är bränslet för strategiarbetet, eller i exemplet ovan motivatorn för att rädda sig och sina vänner från ett sjunkande skepp. I skeppsbrott är svaret på frågan varför: För att jag vill överleva. Strategier måste anpassas enligt hur alvarligt svar på frågan varför man rimligtvis har i olika fall. Det är alltså ett skeppsbrott och man vill överleva. Då är det ju bra att strategin formas till ett sätt att överleva och rädda andra. Men man kan inte ha det så hela tiden. Varje svar på frågan varför kan inte vara relaterade till överlevnad, ibland måste svaret vara (på frågan varför): "För att vi vill ha roligt" eller något annat i den stilen.  

Man kan säga att missionen är svaret på frågan varför. En annan tolkning av t.ex. ett företags mission är: "vad världen går miste om ifall företaget försvinner i morgon".  Svar på varför i t.ex. arbets- eller studielivet måste vara av lite annan kaliber än i överlevnadsexemplet. Men i mer vardagliga sammanhang är svaret på frågan varför ofta mycket svårare. Men vardagen är vanligare och händer oss oftare än kriser och således borde man också koncentrera sig på vardagliga saker. I mitt tidigare arbetsliv kunde svaret på frågan varför vara; "därför att med att jobba som vi säger blir resultatet bäst för företagets ägare - och så är det så att - är ägaren nöjd så är du också det". En intressant point är att i överlevnadsexemplet skulle inte denne "ägarens bästa" mission fungera alls. Man ger blanka f*n i någon ägare då skeppet håller på att gå under.  Den som jobbar på Nokia tänker då allt strular till sig och han/hon inte kommer någon vart; "connecting people", och så tänker han/hon att: nå, blod svett och tårar, vad gör det - genom mitt engagemang kommer någon att nå någon annan i ett viktigt ärende per telefon eller textare. I skolsammanhang är det lätt hänt att det sägs att därför (svar på varför) är "för den studerandes bästa". Det sägs också att "vi är här för studerandes skull". Jag tror att detta ovillkorliga "studerandes bästa" fungerar lite som "ägarens bästa". Med andra ord fungerar det inte alls. It takes two to tango, exempelvis är "connecting people" inte ovillkorligt. Man kan ju tänka sig att om man blivit dåligt behandlad nångång av någon vill man inte bli "connectad" med denne. "Ägarens bästa" kan man inte välja, den tanken strömmar bara ena vägen.  Jag har lite smakat på ett allmängiltigt svar på frågan varför. Svaret (eller låt vara missionen) kunde vara: För att jag vill att du skall lyckas. Bara tänk om strategin skulle formas utgående från att man vill att någon skall lyckas, göra bra i från sig, helt enkelt klara sig. Tänk om en sådan aktör försvinner från världskartan i morgon, vem skall då vilja att jag lyckas?

Jag återkommer till detta strax.

Sammanfattningsvis har vi alltså behov av en fungerande strategi, en sanningsenlig vision (men en sådan vision som får det att vattnas i munnen hellre än en sådan som får en att krypa under filten, släcka lampan och somna) samt en mission av sådan kaliber att strategierna bara ploppar upp och gör navigeringsjobbet på ett själv uppfunnet fiktivt sjökort möjligast lätt och själva resan trygg.

En återgång till "för att jag vill att du skall lyckas". När jag är på blodprov vill jag att sjuksköterskan skall lyckas. Min vision är att gå ut med ett plåster på armen, äran och medvetandet i behåll. Strategin är ofta att noga göra som provtagaren säger. Vill hon/han att jag skall slappna av försöker jag göra det, vill hon (säger hon utan den minsta gnutta könsdiskrimination, men ofta är det en hon) att jag lyfter på ärmen eller vänder mig på något sätt så gör jag det. Kan denna strategi smitta av sig då missionen (att vill att hon lyckas) är klar nog? Svar: Ja. Då mina barn skall på blodprov ger jag dem en vision; går detta nu bra och vi får välja plåster osv. går vi på glass sen. Missionen; vi vill att tanten lyckas, pappa vill att du lyckas. Strategin; lyd tanten, slappna av, gör som hon säger.

I skolsammanhang: Den studerande vill att klassens lärare skall lyckas - vem vill inte ha bra lärare o bra lektioner? Slutarbetshandledaren vill att studerande gör bra i från sig. Jag vill att minchef skall lyckas - vem vill inte ha en bra chef? Vilken lärare vill inte ha en bra rektor? Vilken ämneslärare vill inte ha en elev som gör framsteg i just det ämnet läraren så brinner för? Hur skulle alltså ett strategiarbete kunna se ut om missionen skulle lyda: jag vill att du skall lyckas och vidare - skulle den strategin smitta till andra personer, klasser, enheter, skolor, branscher...

I köpsammanhang. Du vill att säljaren lyckas sälja en grunka som passar din stil, din plånbok, dina andra grejor så du inte hamnar att byta ut något annat också i samma väva. Du vill att säljaren lyckas komma ihåg alla aspekter i försäkringar och garantier osv. Du vill att fabriken lyckats göra en hållbar grunka som inte genast går sönder. Andra vägen är det knepigare. Vill säljaren verkligen att du lyckas i färgvalet så du är helt nöjd på sikt eller vill säljaren bara att du skall köpa, för då kommer det pengar och då är ägaren nöjd och då är säljaren nöjd... Här är just det missiondrivna strategiarbetets akillessena. Tänk om jag vill att alla skall lyckas men sen kommer det någon som egentligen vill att jag skall misslyckas eller någon som vill lura mig? Kiva fräckt! Det är nog just detta man är lite rädd för. Vill min chef att jag skall lyckas eller vill hon egentligen bara ha fullt ut av mig och min tid? Man behöver villkor i missionen, det funkar inte bara ena vägen.

Kanske kan man få lite hjälp av en kort liten värdediskussion. Värderingar är nämligen viktiga i detta sammanhang. Rätt och fel vet de flesta skillnad på. När det ändå ibland händer att man inte vet blir det att gissa. Det är i den här gissningen man använder sig av sina värderingar, dvs. sådant man inte tänker så värst ofta på. Man bara liksom vet att med att besluta sig för ett visst alternativ så blir det minst problem sen i framtiden, eller så att man av några alternativ känner på sig att vissa leder till rena rama katastrofen och inte väljer de sämsta av dåliga alternativ. Värderingarna kan vara t.ex. rättvisa, ärlighet, god anda, engagemang, hållbarutveckling, öppenhet, ekologi och miljö, god lönsamhet osv. Företag har ofta skrivit ut sina värderingar högtidligt på tjockt papper och på dessa kan stå allt mellan himmel och jord. Ibland är orden så svåra att ingen riktigt vet vad de betyder. Värderingarna kan vara vackra bilder av mindre vackra sanningar. T.ex. vill många företag ha mycket pengar. Man vill inte skriva ut på finska RAHOJEN RIISTÄMINEN som värdering utan skriver hellre TALOUDELLISUUDEN PERIAATE. Om missionen är att få folk att lyckas i ur och skur måste de stora strategiska eller också de små besluten göras utgående från en värdegrund som är lättförstådd och ärlig. Skall jag köpa något och säljaren säger rakt ut att han vill att jag skall lyckas med mitt val och köpa något som passar mig bäst men samtidigt säger han också att han vill att deras butik samtidigt skall klara sig bra så tror jag honom. Det är inget fel att ha företagsamhetens principer (köp billigt o sälj dyrt) som en värdering men man skall inte försöka hitta på något annat än sanningen i sådana fall. Jämlikhet är en rätt vanlig värdering och det betyder att då man måste välja väljer man det jämlikaste alternativet osv. osv.

Ofta har man tre värderingar. Kanske därför att det går att presentera som en triangel. Symboler är sådant folk minns bättre än radiramsor och därför är det passligt att skriva ut värderingarna i hörnen på en triangel och lämpligen missionen i mitten! I skolsammanhang fungerar i mitt tycke dessa värderingar bra: KUNSKAP (lärarna är kunniga, studerande blir det), ANDA (vi mobbar inte, det är roligt att studera), FÖRETAGSAMHET (i yrkis skall man lära sig att om företagande, en skola använder i huvudsak andras pengar som måste förvaltas förnuftigt). Så här kan drivkraften för att strategier görs utgående från att det inte brinner en massa pengar i onödan, så att folk faktiskt kan lära sig något dom har nytta av och så att man upprätthåller god anda vara "för att jag vill att du skall lyckas".

Jag vill att du lyckas. Villkorligt. Vill du mig illa vill jag att någon annan lyckas mera än du. Jag vill inte att du lyckas göra mig illa, men är du min lärare, vän, arbetskompis, studerande, chef osv. vill jag att du lyckas. Lyckas du kommer kanske jag också att lyckas.

Vad kan gå riktigt fel?

  • ingen frågade matrosen vad annat än rostskrapande han är bra på
  • svaret på frågan varför går inte att förstå eller får en att spy (ägarens bästa)
  • missionen och den strategiska problematiken för stunden är från två helt olika planeter: "kaffet är slut, vem far o köpa med missionen jag måste överleva"
  • man luras, dvs. säger jo jo i missions sammanhang men har ändå andra värderingar (även om man håller med om svaret på frågan varför) och gör därför beslut som går stick i stäv mot den allmänna strategin
  • Att undvika självstyrdhet leder till att rullande strategiarbete -pladdret går till döva öron. Att vara självstyrd betyder just att godkänna missionen, vara med och utforma strategierna som förväntas föra en fram till en vision som man vill nå och sedan gör man beslut som grundar sig på värderingarna. Så här kan man ju inte göra fel.
  • Man planerar för mycket och experimenterar för lite. Hur skall man på förhand kunna planera att "jag gjorde sen så, för det kändes just då riktigt och rätt". Ofta blir de bästa idéerna till så att man just då prova något nytt för "det kändes rätt" helt enkelt. Puffet glass eller kexsmuleglass överhuvudtaget? Dead Kennedys punk låt to drunk to f**k med Nouvelle Vague i fusion bossa nova stuk? Direkt- och kombisåmaskinen? Det finns oändligt mycket bra juttun som säkert inte var värst planerade i början.
  • Värderingarna fungerar inte. Om ingen tror på värderingarna kommer besluten att göras utgående från andra prioriteringar. Dom som gör besluten känner i såna fall att dom måste ta för mycket ansvar eftersom man måste hitta på nya värderingar varje gång och dom som hittade på de värdelösa värderingarna tycker att ingen gör som dom säger..
  • Strategin är gammal, hemlig eller ointressant.
  • Visionen är inte läcker nog att man ids lyfta på pekfingret för saken skull.
  • Man hamnar göra i stället för att göra.

Det är dags att avsluta detta blogginlägg. Huh vad skönt att få detta nedskrivet, lite som en dagbok. Den som läser får gärna kommentera och ge mig synvinklar, jag är rädd att jag börjar låta enformig. Detta blogginlägg hade som vision att sammanställa lite strategitankar inför höstens första lärarmöte på jobbet, missionen är att jag vill att jag lyckas :) och strategin var att skriva så enkelt att jag själv också förstår.

LÄSTIPS: Hamel Gary: Morgondagens management, Runola & Åhman: Onko strategia kuollut - Eläköön tulevaisuus, Ståhle Pirjo: Luova tietopääoma, George Bill: Authentic Leadership

maj 01
Anders Vahtola
Skapad av: Anders Vahtola Placerad i Kimito | Kommentarer (0)
Taggad i: Otaggat 
Strukturomvandling på en lantgård och i naturbruksbranschen är klar som korvspad: Allt blir större och mera medan mängden gårdar blir färre. Så här har det varit hela tiden och så här kommer det onekligen att fortsätta. Det som är bra att förstå är att strukturomvandlingen, dvs det faktum att allt blir större och mängden gårdar färre inte är en helt rak trend typ y = -2x. Tex antalet mjölkgårdar i Finland hade en "halveringstid" på tio år ännu för 5-20 år sen. Nu är halveringstiden 6-7 år. Alltså är vi just nu i en fas på vår graf som liknar en limes kurva mot 0. Det är därför det ibland är svårt att säga hur det skall gå. Tillväxten i naturbrukets volym är lite tydligare eftersom det är lättare att säga hur mycket vi äter och kommer att äta i framtiden. Dessa två kurvor går isär, gapet mellan dem blir större. Korna (som i mitt fall är lätt att skriva om) måste helt enkelt mjölka mera än förut annars skulle butikens hyllor vara A) tomma eller B) fyllda av importerade livsmedel.

På sent 1960tal fanns det i Finland 1,18 miljoner mjölkkor på 27000 gårdar, år 2007 fanns det 13000 gårdar och 292000 mjölkkor. Det förutspås att vi om 10 år har 5000 mjölkgårdar kvar. Om vi skulle ha samma mängd mjölk totalt men kor som mjölkar 11000liter i medeltal (i dag 9000) skulle 60kor per gård räcka till att mjölka samma mängd mjölk som i dag. I dag har vi omkring 23,5 kor per gård. Varje år stiger antalet med 1,5kor (för 5 år sedan steg antalet med en ko per år) med den här farten är vi uppe i 39 kor per gård år 2019.

 

39 < 60.

 

Skulle stegringen vara 2kor per gård på 10 år skulle vi vara uppe i 45 kor per gård.

 

45 < 60.

 

Nu har jag ju dessutom tänkt mig att korna mjölkar mera i framtiden.

 

11000liter/år > 9000liter per år.

 

Mjölkar dom lika som i dag behövs det nog 15kor/gård till/år. I Danmark stiger medelkoantalet med 10st per år. Detta leder till att vi i Finland nog snabbt behöver mera stora typ 300 kors gårdar. Annars är lösningen ur konsumentens synvinkel klar = importerad ost (1kg ost=10liter importerad mjölk). I dag har vi färsk svensk mjölk i finska mejerier för samma pris som den finska gårdens mjölk fritt vid samma mejeris port!

Vad betyder 4 kor/år per gård egentligen? Det betyder tex 30 ensilagebalar till per år 2010, 2011 60 balar osv osv. 300liter mjölk till i tanken varannan dag, 2011 600 liter mera osv osv. Det gäller alltså att planera väl. Vem gör fodret, var lagras fodret, hur stor dörr behövs för mjölktanken osv. Helt klart går det inte att flytta på ladugårdsväggen längre bort varje år.

Strukturomvandlingens piska slår hårdast på den ryggen som inte kan se att medeltalet 60 kor / gård med 11000liter per ko de facto betyder att man nog måste sikta på kanske 180 kor men bygga projektet i delar så att man har passlig mjölktank, passlig mängd foder mm hela tiden. Orsaken att jag skriver så här äratt jag tänker på alla dom som byggt ladugård under senaste 2 åren, dessa byggnader skall ju stå där i 15år, dvs tills 2025. Personligen tror jag inte heller att en medeltalsgård i dag med 23,5 kor har möjlighet att genast 3 dubbla allt. Att tredubbla är dyrt, en "minus euribor" kan inte ändra sanningen att tex 1,4 miljoner euro är mycket pengar. Om man får 50cent för en liter mjölk med parametrarna jag använt på en 60kors gård omsätter man med mjölk 330000e. I Sverige hade man år 2004 ett 2,5 projekt som gick ut på att få ner produktionskostnaden till ca 25cent. I dag hör vi i median att mjölkpriset närmar sig 30cent i Sverige. Med dessa parametrar skulle man alltså få 33000e i mellan. Så enkelt är detta inte (det blir ganska mycket sämre eftersom man säkert inte har räknat med någon direktörslön eller 8h arbetsdag) men i alla händelser kan man ju jämföra om man skulle köpa ryska aktier i dag för 330000e vilka övergripliga orosmoment ser man i framtiden (15år)? Kanske lite flera än i det finska naturbruket. Sen kan man ju också tro på amerikanska dairy manager coachar för de säger: bygg så att du klarar av perioden då priset är 10 eller 20cent men har möjlighet att boosta upp då priset plötsligt är 60 cent. Detta har ju faktiskt hänt alldeles nyss. Bara för 2 år sedan köptes det sista partierna av det Europeiska smörberget upp. Samtidigt minns jag hur man för 7 år sedan tittade ner på folk som ville förstora produktionen, man sa att dessa eldsjälar var orsaken till smörberget som inte gick att sälja..

Man måste inse att olika idéers livscykel är mycket kortare nuförtiden än för 20 år sedan. Det här är ju i sin enkelhet globalisering och samtidigt ligger det i tiden att få vinst på kort sikt. Jag tänker på bilar som varje år får facelift jämfört med bilar som ser likadan ut år efter år. Vi tycker liksom om dom båda samtidigt.

Jag har en dröm, en vision som kunde förverkligas tex. på Brusaby. Bilden jag tänker på innehåller en naturbruksenhet som bedriver svenskspråkig utbildning. Det geografiska läget kunde med en englandism beskrivas som costal region och allt vad det innebär. I bilden finns en stor ladugård med topp boskap. Olika certifieringar leder till att produkterna som levereras är märkta så att då en konsument köper dem påverkar hon samtidigt sin familjs miljöbelastning positivt. Byggnaderna är moduler som i fall av ekonomisk upp/nedgång kan fyllas med kor eller tex. båtar (vinterförvar). Kanske kan hela boskap hyras in i någon modul i en ekonomisk uppgång. Jag tänker mig att effektivitet kommer med mjölkningen, dvs. mjölkstationen fungerar 24/7 eller i sämsta fall bara två gånger per dag. Anläggningarna i visionen är tillverkade av trä och deras användningssätt är olika under olika årstider, tex finns det knappast väggar utan gardiner. Möjligast lätt skall det gå att få fram stora golvytor men då kor är i utrymmena har djuren toppbås (madrass) att ligga i. Jag kan tänka mig att anläggningens regionala betydelse kunde vara tex rötning av bioavfall till gas och elektricitet. Knappast skulle Brusaby äga allt ensam. Någon äger byggnaderna någon annan djuren, en tredje gasanläggningen.  Min bild vill jag att skall representera miljöekonomi (hållbar utveckling), lantbruksteknologi och upplevelse.

Det återstår att se vad som händer, men jag kan inte annat än lyfta på hatten åt dem som bestämde år 1968 (då brusaby ladugården byggdes) att bygga en ladugård som i dag 40 år senare har 55 mjölkkor och med detta antal är Brusaby Kimitoöns största mjölkleverantör. Hur många platser borde man bygga i dag för att någon lyfter på hatten i en blogg år 2049?

Anders Vahtola

feb 10
Anders Vahtola
Skapad av: Anders Vahtola Placerad i Kimito | Kommentarer (0)
Taggad i: Otaggat 
Det är modernt att konsumera etiskt och miljövänligt. Reilunkaupan kahvi, fair trade bananer och ekologiskt det ena och det andra sitter på något sätt bra i tiden. Man köper kanske vichy i stället för läsk för att känna sig sportig och fräsch och på samma gång biologiskt nedbrytbara plastpåsar för soporna för att känna sig miljövänlig. Samtidigt tror jag att en del människor för tidningspappret dit det hör men kastar samtidigt tomma metallburkar (pantfria) köpta på sverigebåten i vanliga roskisen. Naturbruket producerar det mesta vi köper och samtidigt är det processer i naturbruket som skall få vårt avfallsberg att förbrytas. Energi kan inte försvinna utan bara omvandlas. Växter blir mat som blir xxx (läs skit) som blir mylla som blir växter - enkelt. Växterna behöver koldioxid och solenergi för att producera syre och socker, detta är ju fotosyntes som är naturbrukets kanske viktigaste faktum.

Jag skrev tidigare om koldioxidfotspåret och tänkte nu vinkla naturbruks bloggen mot ekologiskt fotspår. Ekologiskt fotspår berättar just om naturens rundgång, circle of life. Dvs. hur många hektar mark och vatten behövs det för att återuppta all näring i naturens omlopp från en människa. Man beaktar allt vi ätit, köpt och förbrukat och inte minst co2 utsläppen och vårt avfallsberg.

Exempel på några fotspår: Belgien 5,1 ha/pers., Finland 5,2 ha/pers., Tyskland 4,2 ha/pers (för 30 år sedan 6ha)., Spanien 5,7ha/pers (för 30år sedan 3ha), England 5,3ha/pers., USA 10ha/pers. Om alla i hela världen levde som i USA skulle det karikerat behövas 5 st. jordklot för att omsätta det ekologiska fotspåret!

Ett viktigt begrepp i detta sammanhang är biokapacitet. Biokapacitet berättar om t.ex. ett lands (eller ett områdes) ekologiska produktionsförmåga. Dvs. hur mycket biomassa området producerar med hjälp av solenergi och co2. En hektar odlingsjord är mer än dubbelt så produktiv som en hektar skogsmark, som i sin tur är betydligt produktivare än betesmark eller hav. I genomsnitt i världen i dag är biokapaciteten ungefär två hektar per person.

Nu kommer bomben: Mer eller mindre alla I länder har ett ekologiskt fotspår som överstiger två hektar per person. Fattiga (och U länder) länder med ett litet fotavtryck överutnyttjar trots detta sin biokapacitet redan genom den egna konsumtionen. (För att inte gå in på betande köttboskap denna gång alls) Till dessa hör länder som Kina (med ett fotavtryck på 1,4 ha och en biokapacitet på endast 0,6 hektar per pers.), Indien (1,0/0,5), Egypten (1,4/0,5) och Etiopien (0,7/0,5). De största ekologiska underskotten per invånare har Hongkong (6,1/0,0) och Singapore (6,6/0,0). De är fullständigt beroende av omvärlden, från vilken de importerar nästan hela sin biokapacitet. Länder med ett betydande ekologiskt överskott är få. Till dem hör Australien (9,4/12,9), Brasilien (3,6/9,1), Finland (5,2/11), Kanada (7,2/12,3) och Peru (1,4/7,5).

Tysklands biokapacitet är 2ha/pers., Englands 1,6ha/pers., Belgiens 1,1ha/pers. (källor för data: Naturvårdsverket i Sverige och Turun Sanomat: Jarmo Wallenius)

Detta är bland andra en orsak varför jag är glad att jobba med naturbruk i Finland. Man märker alltså att även om vi har ett tungt co2 fotspår så har vi samtidigt typ världens största biokapacitet.

Det kan vara svårt att se vad pointen med det här är. Fryst kött med ett gigantiskt fotspår kan ju vara billigare än inhemskt lokalproducerat. Har man råd att vara trendig och köpa sådant som är ekologiskt hållbart? Är det ok att byta know-how och dataprogram (pengar) mot bananer och tonvis med biffkött? Om man har börsen i skick kan man ju handla sådan mat som minskar det egna fotspåret på samma sätt som man byter ut glödlampor mot dyrare energisnåla lampor. Naturbruks bloggen står igen framför en stor fråga; är det så att då äntligen fattiga länder blir tillräckligt rika så börjar de handla ekologiskt?  Ur naturbruks synvinkel ser man lite annorlunda på vad som är hållbart på riktigt vad som inte är det och formulerar därför sina svar utgående från något annat än en renodlad personlig åsikt.

Skulle jag ha kunskap och tid skulle jag gärna räkna ut Brusabys biokapacitet. Vi värmer internaten och alla andra byggnader med flis (tidigare var det olja), sorterar sopor, använder inte engångskaffekoppar (om vi inte måste), komposterar kattsanden från hittedjursmottagningen, odlar effektivt foder och spannmål, återanvänder mjölktankens diskvatten osv. Vi har skog som elever vårdar, timmer som vi bygger stockstugor av, och djur vars gödsel vi för tillbaka i samma jord som producerat djurens foder.

Så där mellan tummen och pekfingret tror jag att Brusaby har ganska stor biokapacitet. Men så skall det ju vara också. En djur- och naturbruksenhet lever av naturen. Den som besöker vår matsal kan också se att ett bevis på vad jag skriver är att energiavfall (brännbart = servetter) inte är bland bioavfall (potatisskal och matrester) som på så många andra matställen.

Anders Vahtola
jan 21
Anders Vahtola
Skapad av: Anders Vahtola Placerad i Kimito | Kommentarer (0)
Taggad i: Otaggat 
 

Nu mitt i influensatiderna vill jag lyfta fram en naturbruksaspekt som är lite långsökt men aktuell. Denna gång skriver jag om influensa vaccin. Hörde på radion en dag att det görs en bedömning på sommaren vilken typ av influensa som kommer att härja på vintern. Man använder olika metoder att se framtiden, man utesluter och gör sannolikhetskalkyler. Arbetet resulterar till sist i att man besluter att producera antingen B eller A influensa vaccin.

Sen börjar man tillverka vaccinet, man gör det i ägg. (Jag vet inte hur, men vet att folk kan vara allergiska för både vaccin och ägg. Man kan också framställa vaccin i cellkulturer från kycklingembryon men likaledes behövs hönor.)  Det behövs alltså äggproduktion för att kunna göra vaccin. Ägg kan alltså produceras med lite olika mål, skall äggen hamna i plättsmeten eller till läkemedelslaboratoriet.

Hörde i samma radioprogram att det inte finns så mycket ägg att man skulle kunna tillverka både A och B influensa vaccin. Så pga. ägg mängden kan det bli så att vaccinet inte fungerar för att man gjort en felbedömning av influensa typen. Detta är alltså orsaken till att inte vaccinet fungerar alla vintrar, pga. att det inte finns tillräckligt med ägg att göra dubbel ranson, typ både A och B. Jag frågar mig därför; hur skulle äggen räcka till om någon kom på ett vaccin mot t.ex. hiv?

Anders Vahtola

jan 06
Anders Vahtola
Skapad av: Anders Vahtola Placerad i Kimito | Kommentarer (0)
Taggad i: Otaggat 
 

Jag är så stolt och glad över att få vara bland dom första som blir färdiga med naturbruksstudier från högre YH landsbygdsutveckling på Yrkeshögskolan Novia. Jag har själv valt naturbruket som min bransch under militärtjänstgöringen eftersom jag ville jobba inom livsmedelsindustrin. Högre yh tänkte jag att skulle ge bättre möjligheter att klara mig i arbetslivet. Högre yh (masters degree) får man börja med efter en avlagd Bachelors degree (YH eller kandidat) samt tre års arbetserfarenhet på den bransch man studerat. Vad jag skriver om nu med gemensam elevansökning för handen är framtidens Elin Elev. Allt är fiktion men sanningsenligt.

Elin Elev är född i Korpo. Hon är från en vanlig 2000 tals tvåspråkig familj med tre barn. Hennes mamma har varit länge hemma med barnen och Elins pappa jobbar på ett utlokaliserat statligt verk. Elins familj tycker om att bo i Korpo och deras stora hus och vackra miljö lockar släktingar från Österbotten och Åboland att besöka dem ofta.

Elin är en tuff tonåring men hennes grundvärderingar har hon med sig hemifrån: Livsmiljö och familj. Hon slarvar lite med vissa ämnen i skolan och tycker mest om att konkret göra något med händerna som tex. söka information på nätet. Elin vill bli djurskötare eftersom hon tycker om hästar. Hon tycker också om att rida och ser en "win-win" i att börja studera det hon mest tycker om. Familjen har alltid haft katt och hund.

Detta var bakgrund och nutid, nu kommer scenariet. I vanliga fall brukar man göra tre scenarier, ett "i sämsta falla så..", ett "i bästa fall så.." och ett "business as usual". Det sista är det svåraste att tänka sig; vad händer om fem år om allt är och fortsätter som förut? Här kommer bara ett scenarium; i bästa fall scenariot, typ sagan om Elins liv:

Elin studerade på Brusaby till hästskötare. Elin tyckte om möjligheten att kombinera olika helheter i studierna. Hon skrev slutarbete tillsammans med en studiekompis från Borgå om möjligheter att tjäna pengar på svårt åtkomliga tomter i skärgården. Studiekompisen studerade skog och tillsammans presenterade studerandena en modell hur man kan använda hästar i stället för maskiner och hugga ned skogen på en tomt och av den avverkade skogen bygga vackra staket, grilltak och möbler. Elin skrev mera om hästar och hennes kompis mera om användningen av timmer.

Elin har en pojkvän som skulle vilja flytta till Västra Nyland. Dom flyttar ihop och bor i Ekenäs. Elin börjar studera på Forstis på yrkeshögskolan. Så inspirerad blev hon av slutarbetet och tiden på Brusaby. Hennes familj bor fortfarande i Korpo och hon besöker dem på veckosluten. Elins pojkvän har fått ett jobb i Pojo och paret flyttar dit så det blir lite pendlande för Elin, 30 km går bra tycker hon och en stor del av studierna går på annat sätt än närstudier. Elin gillar kommunikation och söker sig till diskussion om olika allmänna teman. Hon skulle vilja diskutera mera med olika utländska lärare som besöker yrkeshögskolan och börjar därför välja alla valfria kurser i engelska som finns.

Efter YH studierna börjar Elin jobba på Forstis som assistent. Ganska snart hör hon om ett jobb i Åbo på ett företag som exporterar limträbalkar. Hon hör detta via en kompis som gjort specialiseringspraktik på arbetsplatsen. Arbetsplatsen är helt finskspråkig och under arbetsintervjun märkte arbetsgivaren att Elin är bra på språk. Hon jobbar som nyckelkundschef för utländska uppköpare men egentligen tycker hon att det är ett försäljarjobb. Hon får snabbt nya kontakter i hela världen och reser en del till Kanada. Hon knyter kontakter med sina gamla vänner i Åboregionen och mår bra. Elin bildar familj och eftersom hennes jobb har bättre lön än hennes mans jobb är det Elins man som är hemma med barnet under föräldraledigheten. Elin har blivit en respekterad resurs på företaget, hon är med och förhandlar när företaget säljs till ett globalt bolag. I arrangemanget blir hon befordrad till chef för internationella kontakter i det nya bolaget.
Stora förändringar sker i jobbet. Visionen lyder numera att resursen är specialkunskapen och det som tidigare var export av träbalkar är nu export av kunnande för att använda limträbalken. Det är meningen att innovationer som sparar miljön och pengar skall födas i kundarbetet. Businessen ändrar och Elin med den.

Elin har jobbat fyra år och hon känner att hon skulle vilja ha mera barn och mindre jobb. Hon blir med barn och börjar studera på högre yh för naturbruksutveckling. Arbetsplatsen har beställt slutarbetet som behandlar timmerresurser i världen. Det tar tre år eftersom hon vill vara hemma med barnen lite mera än efter första barnet. Slutarbetet skriver hon tillsammans med en universitetsstuderande från Spanien. Det globala jobbet kommer nära inpå, men detta ligger i tiden. Elin tycker om sin familj men tycker också om sitt jobb.

Hon har nu en "master of..  degree" dvs. hennes grad av utbildning är på samma nivå som en magisters. På jobbet har en RD (forskning och utveckling) direktör blivit pensionerad och Elin får jobbet eftersom hon har hög utbildning, känner till hela bolaget och har bra koll på de strategiska kunderna samt att hon är uppskattad och respekterad av sina kollegor. Hennes organisation är utspridd i hela värden, mest i Chicago och Dubai. Det blir en del resande men hon har nu möjlighet att bygga hus i Korpo, för det mesta jobbar hon via dator och telefon. Hennes man vill gärna bo i skärgården.

Ett universitet i Sverige vill ha Elin med i en grupp med forskare som utvecklar ätbara kartongförpackningar. Elin går med och blir väldigt inspirerad och börjar skriva sin licentiat avhandling. Hennes internationella arbetsplats uppmuntrar henne i detta och ger henne extra ledighet så att forskningsarbetet går smärtfritt. Hon blir erbjuden option till en märkbar summa pengar om hon lovar stanna sju år till på sin arbetsplats. Forskargruppen gör helt banbrytande upptäckter. Elin skriver i vetenskapliga tidningar på sitt arbetsspråk engelska och doktorerar några år senare på sidan om sitt arbete. Hennes avhandling kan handla om bioelektroniska sätt att följa upp dagligvara förpackningars livscykel för att kunna beskatta de som återvinner sämst vad de konsumerar.

Elins barn går i skola i Korpo. De har en egen häst som har plats i ett närbeläget ridstall. Det är mamma som har gjort utfodringsplanen, säger barnet åt stallkompisarna. Elins familj känner att alla får förverkliga sig själva. Elins föräldrar finns nära till hands. Mommo och moffa har varit viktiga sedan Elins familj flyttade till Korpo. Elin är i snart i medelåldern och har ett toppen jobb inom naturbruk. Hon blev bland dom första som doktorerade utan gymnasieutbildning och passar därför efter lång arbetserfarenhet som rektor på Aalto universitetet i Helsingfors (om hon vill ha jobbet är en annan sak).

 

 

Anders Vahtola

jan 05
Anders Vahtola
Skapad av: Anders Vahtola Placerad i Kimito | Kommentarer (0)
Taggad i: Otaggat 
 

Fortsätter min framtidsblogg om naturbruk med att lite tänka på vad som händer när vi äter.

Läste Turun Sanomats (lördagen 3.12) ledarsida med skriveri om köttätandets miljöbelastning. Skribenten som är miljöredaktör på tidningen tog hårt tag i problematiken och hävdar att köttätandet utgör en större del av klimatförändringen än privat bilism. Jag började genast tänka på naturbruket och en vinkling på miljön från den kunskap jag har.

För att göra en lång historia kort är det så att 80% av naturresurserna används i I länder medan det bor 15% av jordens befolkning i I länder. Köttet vi äter kommer då det är importerat "over seas" från djur som betat på beten som är bl.a. gjorda genom att hugga ner regnskog. Detta är ju klart ett problem. En stor del (största delen) av U-landsbefolkningen har inte råd att äta kött men skövlar skog för att köttdjur ska få beta. Men utveckling har också medfört mera pengar; i Kina var år 1930 97% av maten "vege", i dag är bara 60% vegetariskt. Detta resulterar i ett gödselberg (=koskit) på 2,7 miljarder ton (räkna nollor). Ett problem som har sin rot i just detta faktum är att 2/3 av ekosystemen som finns på jorden är överbelastade.

Men naturbruket i Finland brottas i lite annan ring.  Vi producerar 90 miljoner kg nötkött/år mot 280 miljoner ton i världen per år, dvs. EN TRETUSENDEDEL 0,3 promille. Av EUs hela lantbruksproduktion utgör Finlands totala lantbruksproduktion 0,6%.  I alla händelser äter vi Finländare mellan 30-70kg kött/år (allt kött; höna, gris o nöt). Själv äter jag kanske 600g kött per vecka så det blir omkring 30-40 kg. Om du vill räkna så har en köttportion (hönsfilé/grisbiff osv.) ca 100-150g kött/portion.

Problemet är det att ett kilo kött ingalunda kommer gratis. Jag har jobbat mycket med mjölkproduktion och kan därför ta ett enkelt exempel på vad Turun Sanomats skribent menar. För att tillverka 1 kg ost behövs det 10 liter mjölk. För att en ko skall mjölka en liter mjölk måste den dricka nästan 50 liter vatten. En ko behöver 70MJ energi för att hållas vid liv/dag + 6MJ/liter mjölk hon mjölkar. (10 MJ = ca 2500 kcal som är ungefär vad en människa äter per dag) (35liter komjölk per dag= 300MJ/dag). En sådan energimäng får man inte endast från gräs utan man måste ge kon spannmål och protein (i värsta falla soja, men rybs går också bra). Nu kommer bomben: om man ser på hur mycket rent vatten som använts för att producera allt som kon alltså äter och dricker för att kunna mjölka 1liter mjölk bli man häpen. ca 10m3. (ett kg kött = 15m3, en människas morgondusch är typ 0,5m3) Vi Finländare äter i medeltal 17kg ost per år. Vatten mängden vi har använt pga. detta är enorm. Men vatten finns ju i Finland, hur mycket som helst. Är situationen en annan någon annanstans i världen lyder kanske frågan? Spannmål som naturresurs bakat till bröd är 10ggr energieffektiverare är spannmål som foder till kon som producerar mjölk osv. Det är alltså barnsligt att meddela att "meat is murder" och bli vegetarian. Om man vill sluta äta kött så skall man göra det av någon vettigare orsak.

Just på grund av detta kan man säga att t.ex. ost eller nötkött utgör en viktig roll i framtidsscenarier där klimatförändringen behandlas. Vad kan man då göra? I naturbruks sammanhang står man ofta inför sådana här kluriga helhetsproblem. Ett sätt är att se objektivt på saken, inte vinkla det så som man själv tycker att "känns riktigt" utan att kompromissa på riktigt.

Carbon footprint = co2 mängden vi som personer släpper upp i atmosfären/år och som alla vet påverkar klimatförändringen på ett eller annat sätt. Fotspårets storlek varierar mycket. Främst påverkar; var/hur vi bor, vad vi konsumerar, äter, kör bil, återvinner använder el osv. En typisk Finländare har omkring 17 000 kg tungt fotspår. Nu tänker jag mig naturligtvis: hur stort är tex. mjölkens co2 fotspår och hur kan man påverka det?

Mera än hälften av en mjölkgårds fotspår kommer annanstans ifrån än mjölkproduktionen. Man kör traktor, odlar spannmål (som konstgödslas), sprider dynga (koskit), komposterar kanske dynga, köper foder från en foderfabrik, använder el, värmer vatten, kyler ner mjölken, levererar mjölken färsk till mejeri osv. Därför är det viktigt att en produktionsenhet (ladugård) verkligen producerar mycket. En 9000 liter/år kossa producerar 2600 kg co2/år medan en 5000 liters 2170kg . En 10000 liters ko kan alltså räknas ha co2 utsläpp per ca 300kg / 1000 liter. (På detta sätt har man också räknat vattenanvändningen per kg kött eller per liter mjölk). 1milj liter mjölk/år med 100 kor blir 300 ton (20 finländare).

Spannmål som foder åt en mjölkko är helt onödigt att torka. Färsk våt spannmål kan syras och lagras i tub. Detta minskar fotspåret. Stärkelserikt (spannmål) kraftfoder är bättre en sockerrikt (melass) kraftfoder med tanke på  co2 fotspåret.

Idisslare kan utnyttja svårsmälta fibrer genom att mer eller mindre vara gående komposter. Kon rapar och pruttar mycket pga. fodersmältningsprocessen och i Sverige har man funderat på (eller kanske dom tom. gjorde det) att sätta en prislapp på all metan som frigörs och påverkar co2 fotspåret. Genom att röta t.ex. mäsk eller gammalt bröd eller drank från etanolindustri igenom en idisslare kan man minska fotspåret. Annars komposteras mäsken någon annanstans och samma procedur bara bidrar till utsläpp som förstorar fotspåret. Detta förutsatt att man inte kör orimligt långa sträckor med lastbil med mäsk o dyl. som trots allt innehåller 75% vatten. ST1 har planerat att öppna Etanolix anläggningar nära alla större städer i Finland. Allt som går att kompostera kan man göra biobränsle av och då uppstår alltid drank som är bra foder till nötkreatur.

Gården skall använda sin dynga väl och planerat och överhuvudtaget undvika onödig körning på åkrarna. Samarbete med närliggande gårdar för att optimera all markanvändning lokalt är jätte  viktigt.

Återvinning påverkar i allra högsta grad co2 fotspåret. På en mjölkgård kan detta betyda att fodren används på rätt sätt i rätt djurgrupp. Man väger och planerar allt så det inte blir något spill. Ruttnande foder är en katastrof för co2 fotspåret.

Plastanvändningen bör minskas, tuber eller plansilon för fodret. Rundbalar eller "traktorägg" är det sämsta med tanke på co2. Man kan använda stärkelseindustrins (man gör mediciner/tabletter med hjälp av potatisens stärkelse) restprodukt som liknar potatismos som täckningsmaterial på ensilage (gräs). Dessutom är det win-win på många sätt: Täckningsmaterialet går att utfodra med, tyngden räcker till för att hålla syret borta från ensilaget och potatisen konserverar sig själv. Man har alltså ätbart täckningsmaterial för grovfoderskörden.

Nu kommer det sorgliga som t.ex. USA håller på med. Genom att använda ionoforer (antibiotika) har man märkt att våmjäsningen är effektivare så till den milda grad att man minskar metanutsläpp med 15%. Man har också påvisat att detta inte gör bakterier (skadliga för människans hälsa) resistenta mot antibiotikan. Men jag vet inte om jag vill laga mat som innehåller antibiotika åt mina barn. Så med antibiotika kan man alltså minska co2 fotspåret, likadant som man med tillväxthormoner kan öka produktionen. Nu känns det väldigt svårt att vara objektiv..

Det verkar vara så att minskning av co2 fotspåret på en mjölkgård sparar pengar. Inför en tid med låg ekonomisk tillväxt kan man spara pengar och naturen på samma gång! I vilken annan bransch än naturbruk är detta möjligt?

Denna bakgrund kände jag att behövdes för att nu kunna sammanfatta. Jag tänker äta kött och dricka mjölk och njuta av ost i framtiden. Men jag måste mera och mera tänka på hur det jag köper påverkar mitt personliga co2 fotspår. Genom att köpa lokalt (inhemskt) producerat och inte engångsförpackat minskar jag på fotspåret. Genom att vara kritisk mot tex. ekologiskt producerade utländska varor (tänker på bete och u-länder) och genom att fundera på om det är säsong eller inte för apelsiner från Marocko (tänker på konstgödsel) kan jag också påverka mitt co2 fotspår.

Dessa frågeställningar är globala men om man vill göra något åt saken skall man verkligen se endast på sig själv och vilka val man gör i vardagen. Fryst majs eller färska sockerärter smakar likadant i salladen, vill man ha något gult kan man blanda i lokalt odlade krasseblommor. Ur ett co2 fotspårsperspektiv tänker jag vidare att om jag vill ha finsk exotisk mat har jag hellre färskt rökt lamm från Nagu än fryst renkött från Aavasaksa.

Det var verkligen skönt att skriva av mig, såna här frågeställningar får man tänka på inom naturbruk.

Anders Vahtola

 

 

jan 01
Anders Vahtola
Skapad av: Anders Vahtola Placerad i Kimito | Kommentarer (0)
Taggad i: Otaggat 
 

Att blogga? Alldeles nytt för mig. Jag har inte ens skrivit dagbok, kanske någon dikt eller nödrimmande sång i tonåren, men blogg - aldrig. Tycker i alla fall om att skriva, nu får jag göra det av hela mitt hjärta, typ så att tangentbordet ryker.

Jag har tänkt "blogga" om ett för mig kärt och viktigt ämne; naturbrukets framtid. Naturbruk betyder för mig basen för hela livsmedelskedjan, skogsindustrin, miljö/ekologi, företagsamhet på landsbygden, och alltjämt mera rekreation, friluft och välmående. I en hela tiden stressigare värld behöver åtminstone jag förstå varifrån allt kommer. Jag vill handla varor som inte endast är en ost eller en stockstuga eller ett ridningspass åt en familjemedlem eller en vandring i en ädelträdskog. Det jag köper skall redan idag berätta åt mig om vilken miljö djuren hålls i, hur slakteriet levererade partihandeln köttet, om huruvida säljaren vet vad miljömärkt papper är eller inte och om ridflickorna har gått förstahjälpkurs åt djur samt människor och hur val av naturbeten i den skog jag vandrar i påverkar biotoper. I framtiden vill jag dessutom veta hur det jag köper, som sist och slutligen har sin början i naturbruk, påverkar mitt och min familjs "carbon footprint". Naturbruk skulle kunna definieras som "bruk av naturtillgångar", men tyvärr sitter en tre ords beskrivning dåligt i text. I detta avseende är jag lite svartsjuk på finskans vackra luonnonvara-ala ord som beskriver branschen så väl.

Framtid är ett kärt ämne eftersom framtiden inte är något som bara händer utan faktiskt något man gör. Att "göra" framtiden kan kännas konstigt eller främmande och faktum är att man sällan tar sig tid att endast fundera på framtiden, för ofta sitter jag på min bak och funderar på starkheter, hot, svagheter och möjligheter i min vardag. How about this: utan någon bild (vision) av framtiden kommer jag ju att fatta beslut som är betydelselösa för min framtid.

Jag tänker alltså blogga om naturbrukets framtid med vinkling från Brusaby. Så fort jag har en bild av vision och strategi så skriver jag om dem. Just nu har jag bara från varandra ganska lösryckta scenarier om vad som kanske kan hända. Scenarier har på ett förträffligt sätt beskrivits som "kartor från framtiden". Kartorna kan vara påhittade men sanningsenliga eller så kan de vara kartor man fått från t.ex. tv nyheterna; ..enligt eu-kommissionen kommer 15% av husdjursgårdarna att..."  Oberoende hur kartorna är gjorda så skall orienteraren  använda framtidskartan på det bästa möjliga sättet. Om man kan göra enkla och sannolika kartor, kommer ju ingenting sist och slutligen som en överraskning i framtiden.

För mig är då viktigast att inget ur  naturbruks synvinkel kommer som överraskning. Sen tycker jag nog också att man skall vara positivt inställd på naturbruk - folk tycks bara glömma att mat alltid behövs. Jag tror ingen omfattar ett framtidsscenario där man laddar batterier i stället för att sova och äter piller för att hållas i gång i stället för att äta vanlig god mat.

Gott nytt år! PS. I  dag är det min första arbetsdag - få se hur ivrig bloggare det blir av mig..

Anders Vahtola