varfor ar alla dokumentarer sa  deprimerande? ar dokumentarfilmare en konstig grupp hyperallvarliga manniskor som bara ser de daliga sidorna av varlden?

jag har i alla fall blivit riktigt mentalt ostabil av alla supertunga filmer jag sett. kan inte ens sova pa natterna nar barnsoldater, torterade munkar o en undergaende varld folfoljer mig.

som tur steg jag upp tidigt en dag for att koa till den slutsalda "a complete history of my sexual failures".  den handlar om en irlandsk kille som borjade undra over varfor alla hans flickvanner dumpar honom. han tar kontakt med dem for att intervjua dem om amnet. samtidigt kommer hans impotens-problem fram. hela filmen ar en komsik ruljans med sexterapeuter och psykotiska ex.

publiken skrattade igenom sa gott som hela filmen, anda sade regissoren att det varit ett riktigt svart jobb att ga igenom alla greijer, speciellt framfor en kamera, och kunna medge for sig sjalv och hela varlden de problem han har. men att det anda varit ett terapeutiskt projekt med positiva resultat!

jag rekommenderar hjartligt!