Axxell
Utbildningskatalogen
Händelser
<<  September 14  >>
 Må  Tis  Ons  Tor  Fre  Lö  Sö 
  1  2  3  4  5  6  7
  8  91011121314
15161718192021
22232425262728
2930     

Axxell bloggar

Tags >> Amsterdam

Axxell City/IDFA, 20-24.11.2009

Känslan av att resten av att världen fortfarande sover är påtaglig när man stiger upp klockan fem på morgonen för att göra sig färdig för att resa till en av världens största dokumentärfilmsfestivaler. Efter en flygresa på ett par timmar, en kort tågresa in till centrum av Amsterdam och en snabb tur via hotellet för att lämna väskorna så är det dags att plocka ut sitt gästpass. Gästpasset öppnar festivalens dörrar på vid gavel. Nu är det dags att välja och vraka bland det enorma utbudet av filmer och annat program som festivalen erbjuder.

Efter några få timmar i den Holländska huvudstaden sitter Daniel ”Danku” Rosenlund och Rasmus Blomqvist på en föreläsning och jag sjunker ner i en av biografstolarna i sal nummer två på biografen Tuschinski. Tuschinki är en av två biografkomplex som festivalen använder för sina visningar. Allt som allt har IDFA visningar i tolv salar från klockan nio på morgonen till midnatt. Med gästpasset är det bara att gå till biljettluckan och säga vilka filmer man vill se och så får man biljetter förutsatt att det inte är slutsålt vilket hände ett par gånger.

 När man tar ut sitt gästpass får man all information som man behöver för att orientera sig på festivalen. Trots att jag för en gång skull gjort lite research innan avresan så är det inte alltid lätt att välja filmer. Man får helt enkelt utgå ifrån programmet och den 280 sidor tjocka katalogen och chansa. En del visningar är riktade direkt till branschen och då behöver man inte plocka ut några biljetter utan det är bara att dyka upp vid salongsdörren några minuter innan visningen börjar. Det är en upptäcktsresa i dokumentärfilmens värld.

Under den första dagen blev det en film om hur Texaco förorenat i Sydamerika, om svenska ungdomar som tappat greppet om tillvaron och tillsist en film om hur människan i framtiden helt naturligt kommer att kopplas ihop med datorer. Tre filmer fick räcka som en början på festivalen. Vis av erfarenheten från tidigare år vet jag att det inte lönar sig att titta på filmer efter klockan åtta på kvällen den första dagen utan det blev till att gå och lägga sig tidigt. Vid 22-tiden låg vi alla tre i vårt hotellrum och sågade stock.



Lördag morgon brukar kunna vara sovmorgon men inte under IDFA. Det blev tidig väckning. Efter en ordenlig frukost som gjorde att man kunde hålla igång hela förmiddagen bar det iväg till festivalens biljettkontor för att hämta biljetter till dagens filmskörd. Tyvärr var Michael Moores senaste dokumentär om kapitalismens baksida och dokumentären som baserar sig på boken ”shock doktrinen” slutsålda så det blev till att vara kreativ. Först såg jag en spion film om en dubbelagent som hjälpte Engelsmännen att lura tyskarna under andra världskriget och en film om en Pentagon anställd som fick nog av Vietnam kriget och smugglade ut information till pressen som vände opinionen och tillsist en film rock bandet Dr Feelgod som var regisserad av Julien Temple.

Mellan filmerna blev det en föreläsning med Julien Temple som framför allt är känd för att ha gjort två filmer om Sex Pistols (the great rock n roll swindle och Filth and the fury) och en film om Joe Strummer från the Clash (The future is unwritten). Han har också gjort spelfilm och en bunt med andra dokumentärer. Han pratade om vikten av att lita på sin instinkt och göra filmer som man faktiskt vill göra. Att man inte skall låsa sig i en färdig idé utan vara öppen för vilka möjligheter som historien ger en under produktionen. Han pratade också om hur han använder sig av arkivmaterial. Det spelar ingen roll varifrån filmmaterialet kommer så länge det stöder filmen som man är ute efter att göra anser han. Det är inte fel att vara provocerande eller utmana publiken förutsatt att greppet stöder det man vill säga med sin film. Dessutom pratade han om hur envis man ibland måste vara för att kunna förverkliga sin vision. När det blev tal om Joe Strummer blev han dock mycket rörd på grund av sångarens död för ett antal år sedan och hoppade vidare till nästa videoklipp från en film om Glastonbury.

Kvällen avslutades med lite minglande med andra festivaldeltagare under festivalens ”Dance Night” med musik i Julien Temple anda. Vi kom lite sent och musiken var absolut inte vad jag tänkt mig när jag tänker på Julien Temple så det var något av en besvikelse. Rasmus fick dock möjligheten att berätta om sitt dokumentärfilmsprojekt för en svensk filmmakare, Magnus Gertten ( ”long distance love” och ”gå låss”) Magnus lyssnade noggrant och sade sedan att idé verkar fungera. Sedan frågade han om finansiering. Då pekade Ramus på mig. Jag fick sedan förklara att det är ett skolprojekt och skolan finansierar filmen men att de flesta slutarbeten som vi producerar på Axxell City faktiskt visas på Finsk tv och på festivaler.

 Natten blev kort men trots det kändes det inte som ett problem att stiga upp. Varje morgon kändes som början på en ny intressant dag av möjligheter. Dagen började med en fullsatt sal för att se den svenska dokumentärfilmaren Erik Gandinis senaste skapelse ”Videocracy”. Vi som sett tidigare filmer av karlen kände genast igen vissa stilgrepp. Efter denna djupdykning i den Italienska tv världen var det dags för en kort resa till Bangladesh där man tar isär pensionerade lastfartyg. På eftermiddagen chansade jag på en film som jag inte visste någonting om. En stilmässigt svag men intressant resa till Kambodja där vi mötte människorna som mördat sina landsmän under röda kamererna styre. Dagen fortsatte med att man gick från film till film, stannade upp där emellan för att äta, diskutera, läs dagens IDFA tidning, reflektera över livet och vad man sett.  

 Måndag morgon klockan nio satte jag och Rasmus på Tuschinki och tittade på en holländsk dokumentär om rädsla och ångest. Senare på dagen skulle det bli en film om självmord så ångest kvoten blev fylld under dagen. Mellan dessa ångestfyllda äventyr såg jag en Israelisk film som cirkulerade runt staden Jaffa och apelsin industrin som innan 1948 varit en månkulturell stad där alla arbetade tillsamman. Sen blev det en snabbklippt amerikansk dokumentär med hypotesen om det är möjligt att skapa en global demokrati genom att ge alla människor på jorden en röst. Under eftermiddagen blev det en ekologisk film som för engångskull försökte komma underfund med vad man faktiskt kan göra för att leva ett mera hållbart liv.

Senare på kvällen gick jag och Rasmus till Tuschinski för att se ”The yes men fix the world” . När vi komfram var salen redan fullsatt och vi hänvisades till andra balkongen. Vad vi inte insåg var att andra balkongen i praktiken var tre våningar upp. Vi fick platser på kanten av en balkong och det var säkert fem meter rakt ner. Det var första gången som jag upplevt en känsla av höjdskräck eller obehag på en biograf. När filmen började snurra satt man och tittade snett neråt hela tiden. Man måste verkligen koncentrera sig på filmen för att glömma bort var man satt. Efter filmen var en av regissörerna på plats och drog en av de mera humoristiska frågestunder (Q&A) som jag varit med om på länge. Kvällen avslutades med den svenska filmmakaren Fredrik Gerttens film ”Bananas!” om hur ett amerikanskt bolag utsatt arbetarna på banan plantagerna i Sydamerika för dåliga och farliga arbetsförhållande och använt sig av bekämpningsmedel som tillverkaren ville dra tillbaka. Filmen cirkulerar kring en advokat som försöker att hjälpa arbetare att stämma företaget.

 Tisdagen var sista dagen på IDFA, klockan 16.00 hade vi träff på hotellet vilket gjorde att man galant hann med ett par sista filmer så vi gick i samlad trupp och såg på ”I, Psychopath” om en man som själv ansåg att han var en psykopat. Tillsamman med regissören reser de runt i Europa på jakt efter en diagnos. Samtidigt får vi veta fakta om hur psykopater fungerar samt hur regissören känner sig utsatt av sin huvudperson.  Som avslutning på vår del av festivalen såg jag en film om F.Ns insatser ute i världen. Enligt filmen så är F.N en korrupt organisation vars fredsbevarare endast är intresserade av att roa sig och vars ledare endast tänker på sig själva. Det var en tankevärd och oroväckande film om en organisation som anses vara viktig för att upprätthålla de mänskliga rättigheterna i världen.

Mellan filmerna under festivalen blev det mycket diskussioner inom gruppen men också med andra festivalbesökare som man sprang på i korridorerna mellan filmerna. Det var en intressant och inspirerade resa. Danku och Rasmus tog tillfället i akt och gick på en hel del föreläsningar. Fast man såg många filmer kunde man inte se allt man ville se. Än en gång blev man påmind om att dokumentärfilmen är jordnära sysselsättning så stämningen var avslappnad och kostymerna lyste med sin frånvaro. I något hörn kunde man höra hur man förberedde sig på en försäljningspitch av en film idé. På kvällarna kunde man lyssna på diskussioner filmmakare emellan över en öl. Regissörerna var närvarande på de flesta visningarna vilket gjorde att det fanns möjlighet att ställa frågor och diskutera filmerna med filmmakarna efteråt. IDFAs internationella prägel gör att man har möjlighet att se filmer från världens alla hörn. En del av de filmer som man såg under dessa dagar kan man med största sannolikhet se på finsk tv under det närmaste året så det är bara att hålla ögonen öppna. Festivalen pågår i tio dagar och vi var där halva den tiden.

 



Dessa filmer såg jag på IDFA 2009:
Jag har länkat titeln till en trailer eller info på IDFAs hemsida.

”Crude”
Regi: Joe Berlinger

”Jag vill inte leva detta livet” Regi: Renzo Aneröd och Bo Harringer

“Trancendent man” Regi: Barry Ptolmeny      

“Garbo the spy” Regi: Edmon Roch

“The most dangerous man in America” Regi: Judith erlich och Rick Goldsmit.

“Oil City confidential” Regi: Julien Temple.

“Videocracy” Regi: Erik Gandini

“World vote Now” Regi: Joel Marsden.

“Iron Crows” Regi: Bong Nam Park

“Enemies of the people” Regi: Rob Lemkin och Thet Sambath.

“American Radical, The trials of Norman Finkelstein” Regi: David Ridgen och Nicolas Rossier.

“Fear” Regi:Michiel Van Erp

“Darkness of day” Regi: Jay Rosenblatt

“Earthkeepers” Regi Sylvie Van Brabant

“The Yes men fix the world” Regi: Andy Birchlbaum och Mike Bonnano.

“My super sea wall” Regi Gina Abatemarco

”Bananas!” Regi Fredrik Gertten.

“I, Psychoath” Regi: Ian Walker.

“U.N.Me” Regi Matthew Groff och Ami Horrowitz

Jaaa'a... sku de int vara för en "back" knapp på min mus som jag av misstag tryckte på när jag läste igenom mitt färdiga blogginlägg, skulle det säkert finnas ett mycket finare inlägg på den här textens plats. Jag kan väl bara göra ett nytt försök och försöka att inte bli alltför frustrerad, vilket jag nog redan är men ska göra mitt bästa.

IDFA var en mycket positiv upplevelse. Dagarna for snabbt med det fullpackade programmet, men klaga kan man inte. Föreläsningarna var intressanta och vi gick även på "Meet the Professionals" där man kunde i små grupper träffa regissörer och producenter som redan var i branchen. Det var en mycket trevlig, "slapp" stämning på festivalen och föreläsarna verkade mycket jordnära...

Bland det enorma utbudet filmer som varierade mellan allt från framtidsvisioner om uppladdning av människor för att uppnå evigt liv (Transcendent Man) till utredningar på om huvudpersonen är som han själv anser, en psykopat (I, Psychopath). Jag har nog aldrig diskuterat så många saker, så ingående på en så kort tid. Dessa diskussioner fann jag mycket stimulerande och det har jag det oerhört goda sällskapet att tacka. Ibland undrade man om en film som man ansåg att var dålig (ja, även mycket skit filmer visas på IDFA) verkligen var så dålig, eftersom man diskuterat ämnet i över en timme. Min egen slutsats är att ibland var budskapet bra, men bristerna fanns på förverkligande av idén. De filmer som jag tyckte att var riktigt skit hade nog sin nytta, avståndet till IDFA känns nu kortare än tidigare och det motiverar att jobba hårt på framtida projekt.

IDFA erbjöd på många intressanta upplevelser. Höjdskräck i biografsal kan nämnas som en av dem. Allt detta och mycket mer bidrog till en oerhört lyckad resa och jag kan nu förstå varför Harald var så ivrig då han talade om IDFA redan under första studieåret...

Redan våren 2008 då jag avlutat mitt första år på City började jag se fram emot en resa till Amsterdam och IDFA. Jag visste jag att jag skulle få vänta på det ett tag för jag skulle ta ett mellanår från skolan. När jobbet sög och jag kunde dagdrömma brukade tankarna ofta gå till skolan och resan till Amsterdam. Ett och ett halvt år senare sitter man på planet och är faktiskt på väg dit...

Det blev mycket nytt, bl.a. hade jag aldrig rest med flygplan tidigare (och såhär i efterhand känns det som ett väldigt skumt sätt att resa). Vi landade i Amsterdam halv tio tiden lokaltid och begav oss in till centrum och hotellet för att dumpa våra saker innan vi traskade iväg till filmfestivalområdet. Inte förrän vi hade ätit lunch, och gått på en föreläsning fattade jag vad som egentligen hänt, jag var på världens största dokumentärfilmfestival och jag blev lite hög på hela tanken. Det var hur coolt som helst.

Amsterdam är ökänd för sina cafér där folk röker ni vet vad, men jag upplevde ett annat sorts high. Då jag vandrade omkring på gatorna, såg på film eller lyssnade på föreläsning var det ofta som att få drogen injicerat i armen. Harald hade satt krav på oss att vi skulle hinna göra än det ena och än det andra, men jag upplevde det som att jag inte bara måste se en till film, utan att jag verkligen ville se film efter film efter film för att sedan gå och lyssna på någon som talar om... film.

Jag tyckte om känslan att sitta i en mörk sal tillsammans med X antal människor man aldrig hade sett förr, som alla har samma intresse som du själv, alla hade vi nåt gemensamt. Det var ibland en ganska familjar atmosfär där folk både lyssnade och berättade väldigt gärna.

Det var långa, intensiva dagar men för mig personligen hade varje dag en guldkant, och det fanns många guldklimpar på vägen. Bara det att se staden som man så ofta hört talas om var fantastiskt, och att traska omkring där, även om jag för det mesta bara gick i kvarteren mellan hotellet och festivalområdet var det en stor njutning av att bara ta in allt det man såg och hörde. Husen, kanalerna, barerna, cafén, casinon, de tusentals cyklarna, språket, trängseln, regnet, och regnet, och det jävla regnet, filmerna och ölen samt samtalen med kamraterna är nog det jag bäst kommer ihåg och som gjort störst intryck på mig.

Inspirationen följde med mig tillbaka hem till Helsingfors, och jag fick förnyad bekräftelse på vad jag verkligen vill göra, och det var nästan så att man kunde se sig själv där någån gång inom en inte för avlägsen framtid.