Det är 17 minusgrader och snöyra där vi står och huttrar i kön för att slippa in till Bio Rex. När man väl sluppit innanför dörrarna och lämnat sin ytterrock i garderoben så känns det hela genast bättre. Salen är välfylld, det är feststämning. Det är Helsingfors dokumentärfilmsfestivals nionde öppningsfest som jag har haft nöjet att bli inbjuden till.

Först blir det tal av både Leena Närenkangas och festivalens konstnärliga ledare Erkko Lyytinen. Ett pris delades ut till Kiti Luostarinen innan öppningsfilmen börjar snurra. ”Miesten Vuoro” är en mycket finsk dokumentär om finska män som öppnar sina själar i bastur runt om i landet. Det var en film som till en början innehöll sin beskärda del av humor men blir allt alvarligare i tonen ju längre in i dokumentären vi kom. Det blev stående ovationer och många av filmenspersongalleri radade upp sig för att ta emot en blomma och buga sin inför en entusiastisk publik. Sedan blev det att ta sig över till andra sidan av Mannerheimvägen för efterfesten på restaurang Virgin Oil. Här bjöds det på en mat bit och ett par glas vin. Atmosfären var god när husbandet ”Vallilan tango” stämde upp med finsk tango. Här blev det en del minglande innan jag beslöt mig för att dra mig tillbaka.

Onsdagen var den första festival dagen. Jag hade bestämt träff med våra studerande kl. 16.00. Vid 15-tiden ringde Erkko Lyytinen till mig och undrade om vi skulle vara intresserade av att träffa ett par Amerikanska filmmakare. En timme senare sitter jag om skolans dokumentärfilmsstuderande på Docpoints infokontor i glaspalatset och diskuterade dokumentärfilm med Samantha Buck och Jenny Maguire som under 6 år arbetat på en dokumentärfilm om en problemfamilj (”21 Below). Det blev ett kulturellt utbyte åt både hållen. De berättade om hur de arbetat och hur problematiken med att producera dokumentärfilm i USA. Det skulle visa sig att vi skulle komma att träffa dem flera gånger under festivalen.

Under torsdagen deltog vi i en föreläsning där fem finska dokumentärfilmsprojekt som sökte internationell finansiering ”pitchade” sina projekt till en panel med internationella producenter och distributörer. Det var intressant att höra hur filmmakarna framförde sina projekt och det var lika intressant att höra den feedback de fick från panelen. Det var många olika viljor som kom fram och varje representant tog fasta på olika saker. De berättade också vad de är ute efter och hur man kan närma sig dem om man har ett projekt på gång.

Fredag förmiddag ägnades åt att producenten för ”Burma VJ”, Lise-Lense Möller berättade om hur de finansierat och distribuerat filmen. ”Burma VJ” har vunnit många priser, bland annat IDFA och är Oscars nominerad. Här kom det fram hur svårt det är att finansiera en dokumentärfilm också en som har blivit så känd som ”Burma VJ”. ”Det här är vår största framgång någonsin och det är också den film som har drivit oss närmast konkurs” berättar hon. Hon påpekar att det har blivit svårare att finansiera dokumentärfilm med åren. Samtidigt berättar hon om hur viktigt det är att göra en bra distributionsplan för festivaler och att det var först efter att filmen vann pris under IDFA som det blev en film som alla tv-bolag ville ha.  Sedan tog John Webster över och berättade om svårigheterna med att producera dokumentärfilm för biografer i Finland samt hur viktigt det är att få rätt uppmärksamhet i medierna vid rätt tillfälle.

På lördag gick jag och tittade på ”21 below” som våra Amerikanska vänner producerat. Efter visningen satte vi oss ner och diskutera hur utmanade det är att göra dokumentärfilm i USA och hur de upplever dokumentärfilmsvärlden i Europa.

En stor del av söndagen ägnades åt en Masterclass med den franska dokumentärfilmaren Nicholas Phillibert. Föreläsningen hölls på konstindustriella högskolan i Arabia. Det var en ganska avslappnad föreläsning där Nicholas började med att avsäga sig alla titlar om att vara en mästare och så vidare. ”Jag är bara en filmmakare som gör den ena filmen efter det andra” sade han ödmjukt innan föreläsningen började. Sedan visade han delar av en handfull av sina filmer och varvade med anekdoter från sina år som dokumentärfilmare. Han berättade bland annat om hur viktigt det är för honom att veta så lite som möjligt om sitt ämne innan han börjar filma eftersom han vill upptäcka och närma sig filmen genom sina huvudpersoner. Han lär sig om ämnet medan han filmar. Han vill inte låsa sig i en färdig uppfattning om vad det är som kommer att hända.

Programmet under Docpoint var gedigert och dagarna fylldes med mycket av diskussioner med branschfolk och föreläsningar. Kvällarna fylldes i sin tur av filmvisningar.

Helsingfors dokumentärfilmsfestival, Docpoint, öppnar sina dörrar för nionde gången inkommande tisdag (26 januari 2010). Precis som tidigare år tar vi tillfället i akt att tillsammans med studerande vid dokumentärfilmslinjen att delta i diskussioner, föreläsningar och se på de senaste dokumentärfilmerna. Det blir en intensiv vecka i dokumentärfilmens tecken från tisdag till söndag.

De som studerar dokumentärfilm vid Axxell city har under flera år deltagit aktivt i docpoint. I år har vi tyvärr inte någon film med i programmet som tidigare år trots att vi skickade in två filmer till uttagning. Juryn som väljer ut filmer för festivalen har nog inte ett lätt jobb att välja bland de inskickade bidragen så man får väl vara glad för de år då våra produktioner visats och göra ett nytt försök igen nästa år. Trots att vi inte har filmer med på docpoint i år så ser programmet onekligen intressant ut. Det glädjer dock att en tidigare city studerande, Oskar Forstén tillsammans med en tidigare city medarbetare Arthur Franck har en dokumentär (Ruuhka) med på festivalen.                         

Bland de inbjudna gästerna till docpoint hittar vi den franska dokumentärfilmaren Nicholas Philibert som blev känd också i Finland för sin observerande dokumentärfilm ”att vara och ha” om en liten fransk by skola. Philibert är inbjuden för att dra master classen på söndagen. Detta är en stor föreläsning som tar hela dagen i anspråk och våra studerande kan få en djupdykning i en internationellt erkänd dokumentärfilmares tankevärld.

Under hela veckan har man arrangerat kortare föreläsningar och diskussioner som behandlar olika aspekter av dokumentärfilmsproduktionen. Dessutom arrangeras ett seminarium för branschfolk och filmstuderande där man diskuterar internationell finansiering av dokumentärfilmer. Avslappande diskussioner hålls dagligen mellan 18-19 med regissörer i Sanomatalos pianobar.

Hur ser det då ut på filmsidan? Filmerna visas på eftermiddagar och kvällar i sju biografsalar runt om i centrala Helsingfors. Förutom ett urval av de största inhemska dokumentärfilmerna som producerats under det senaste året så finns det ett brett utbud av internationella produktioner. Intressant är också att det visas en hel del historiska filmer och då menar jag gamla dokumentärer. Rober J. Flaherty har en egen tribut serie med filmer som är gjorda mellan åren 1926 och 1941. Detta är filmer som nämns i filmlitteraturen men som man sällan har möjlighet att se.

Som öppningsfilm visas en film som utspelar sig en de finskaste av finska miljöer, en allmän bastu i Berghäll. I ”Miesten vuoro” får vi träffa män som naket sitter och diskuterar livets stora frågor. Bland andra nordiska filmer kan nämnas Erik Gandinis senaste dokumentär ”Videocracy” som jag såg under IDFA. Filmen visar upp en kritisk bild av Silvio Berlusconis tv imperium och den Italienska medievärlden. På tal om IDFA finns det som avslutning på festivalen möjlighet att se årets IDFA vinnare ”Last train home”. Det finns naturligtvis mycket mera att se under dessa dagar men detta är ett litet axplock.

 

 Nisse Ekblom och marko Eronens dokumentärfilm "mardröm" har redan länge cirkulerat på festivaler och visas på lördag kl.10.00 på Finlandssvensk filmmönstring på Andorra (Eriksgatan 11) i Helsingfors.

Dokumentären är ett slutarbete från dokumentärfilmslinjen 2008. Filmen handlar om Nisses egna erfarenheter av sömnparalys. Filmen har tidigare visats på bland annat Docpoint, Tammerfors filmfestival och Message to man i St Peterburg men också på Ekenäs filmfestival. Tv publiken kunde se filmen i augusti 2008 på FST5. Nu finns det alltså ytterligare en möjlighet att se filmen under finlandssvensk filmmönstring.

Följ länken till mera information om finlandssvensk filmmönstring på filmcentrums hemsidor: http://www.filmcentrum.fi/start/

 

DocPoint 2009 gick av stapeln ett par veckor sedan och var den största dokumentärfilms festivalen ordnad i Finland.

 För mig började DocPoint ganska trögt, första filmen imponerade inte och det tog ett par dagar för att komma in i festivalstämningen. När jag väl kom in i den fann jag mig själv springa från en visning till nästa allt vad jag orka för att hinna i tid. Kanske det berodde på att jag personligen tyckte att kvaliteten av filmerna blev bättre efter ett par dagar, eller så också behövde jag ett par dagar att vänja mig vid evangemanget. Det jag själv tror att påverka mest var en ändring av inställning mot hela saken. Man kan ju fråga sig vad det är för fel med att se på filmer dagarna i ända, dricka ett par öl i gott sällskap och äta ohällsosammt? Inte så mycket. Det att man kan kalla det hela för skola gör ju det hela även läckrare.

 I sin helhet fungerade DocPoint. Till en början ansåg jag att det skulle ha varit bättre att ha alla föreställningar samlade på ett ställe, att de sku ha t.ex. hyrt en del av Tennispalatsi (vilket knappast skulle ske även om de skulle vela det) och hålla allting där. Men när jag väl hade varit på festivalen ett tag började jag tycka att det var bra att det var utspritt trots allt. Man besökte biografer som man vanligtvis inte går till och så fick man lite röra på sig mellan filmerna. Alla vet ju att vaihtelu virkistää! Det att vissa av dessa ställen har helvetiska stolar att sitta på en längre stund, är en annan femma.

 

 DocPoint erbjuder filmer som man kanske annars aldrig skulle höra talas om. Själv skulle jag knappast ha hört talas om "The English Surgeon" om jag inte skulle ha sett den på DocPoint. Det är en av filmerna som jag skulle rekommendera från festivalen. Om ni tror ni har sett allt, pröva med en hjärnoperation gjord med en vanlig Bosch borrmasking (en sån som ni säkert hittar i ert eget förråd där hemma). Något så surrealistiskt är ovanligt t.o.m. i de flesta spelfilmerna och detta är verklighet. Så förutom att visa filmer som man kanske inte annars skulle komma i kontakt med, öppnar dokumentärerna (i bästa fall) tittarens ögon om hur saker befinner sig runt om i världen. Ett liv utanför ankdammen kanske?

 Retrospektivt kan jag säga att DocPoint överskred alla mina förväntningar. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig, men så här bra var det i varje fall inte. Bra stämning, bra filmer och intressanta föreläsningar. Skulle kunna säga att allting var bra, om det inte vore före de helvetiska stolarna...  men det heter ju "No pain, no gain."

NU har vi kommit över halvvägs av Docpoint, vilket i och för sig är ganska skönt - det är överraskande utmattande att sitta och se på film hela dagen lång när man är ovan vid det. Speciellt som vissa av visningssalarna har så jääääääähvla obekväma bänkar/sitser/stolar/saker som man sitter på (Kiasma & Ateneum bör känna sig utpekade). Så att.. so far Docpoint's given me a pain in the ass; literally, pain in my thighs, pain in my ankle... PAIN.

Men å andra sidan så har jag också haft intressanta filmupplevelser, sådär helt påriktigt! De två filmer (av dem 7-8 jag hittills sett) som har fastnat bäst i min lilla ärta och mitt lilla hjärta är Megunica och Waltz with Bashir.

Megunica är alltså en grupp italienare som reser runt i Latinamerika (MExicoGUatemalaNIcaraguaCostaricaArgentina) och filmar en gatukonstnär som går under namnet Blu. Personligen tycker jag att den var fantastico! Visuellt otroligt imponerande med häftiga animationer tecknade av Blu, storymässigt intressant med kulturen och olika människors attityder gällande gatukonst och vad han vill åstadkomma med sin konst. Allt detta flöt samman i en resa genom Latinamerika där italienarna hittade intressanta ställen och människor. Det enda som sög med denna filmupplevelse var att den visades i Kiasmas teater = obekvämt. Men definitivt värt smärtan!

Waltz with Bashir.. jaa-a. Animerad dokumentärfilm om huvudpersonens sätt att pussla ihop borttappade minnen om krigstider han upplevt 20 år tidigare.

Jag blev förstummad. Den var minst sagt imponerande och intressant. Även om jag var relativt skeptisk över animationsstilen först för den är inte en av mina favoriter. Men man vande sig snabbt och det som kanske mest hjälpte mig att komma över animationsstilen var ljudvärlden. Det var den kombinerad med bilden som mest av allt imponerade mig. GOTT. De andra som var med och se den sade att de lätt glömde att det var påriktigt (alltså en dokkare) pga att den var animerad. Själv upplevde jag inte filmen på det sättet. Detta kan i och för sig också bero på att jag har en tendens att inleva mig starkt i filmer jag har intresse för om de så är dokkare eller Sci-fi/fantasy/annan fiktion det gäller.

Nu skrev jag mycket mer än jag hade tänkt mig, and thus I bid you farewell. Good Night, and Good Luck.

 

ps: Waltz with Bashir visas igen på söndag kl 19:15 i Bristol. Den har premiär i Finland den 20e februari. Go go and see! Is good, I like!

 

Hungry for more? Check out:

www.waltzwithbashir.com

www.megunica.org

  Ett 40-tal personer från Axxell City, Yrkeshögskolan Novia, Arcada och mediebranschen deltog i filmvisningen och föreläsningen med den kanadensiska dokumentärfilmaren Peter Wintonick på Axxell City onsdagen den 21 januari 2009.

  

Före föreläsningen visade Peter sin senaste dokumentär "PilgrIMAGE" som han gjort tillsammans med sin mediestuderande dotter. I filmen reser de runt till platser som har varit viktiga genom filmens och konstens historia för att försöka hitta en gemensam nämnare. Det handlar om hur vi bör vara medvetna om vår historia för att gå framåt. Morgondagens dokumentärer kan vara en blandning mellan konst och verklighet. Filmen som konstform är under ständig förändring och har alltid varit det. Idag är inte tekniken hindret utan fantasin. "PilgrIMAGE" är en personlig ganska lätt film om vad det är som har påverkat och inspirerat Peter genom hans konstnärskap som dokumentärfilmare och vad som har påverkat hans dotter. I slutändan så är det viktigt att inse att man skall ta varken sig själv eller sin konst på för stort allvar.

Genom föreläsningen efter filmvisningen förklarade Peter om hur han ser på dokumentärfilmen som ett globalt medium. Att vi som människor styrs av vår kultur och våra myter. En del av dessa myter är universella och det är det som göra att en till synes lokal liten dokumentärfilm kan intresserad många människor på en global skala. Om ämnet eller personerna i filmen kan beröra andra människor på det universella planet så har man en film som kan fungera internationellt.

Peter poängterade också att man som dokumentärfilmare skall ta vara på och odla det man är besatt av. Mycket handlar det om att man brinner för sin idé för att få den gjord. Ofta är idéerna enkla men gäller att få upp ögonen för dem, att inse vad som kan bli en bra film. Inspirationen kan komma från tidningar, Internet eller från vad man upplever i livet. Tekniken är idag tillgänglig för de flesta så det är inte där hindret för en kreativ och bra film finns.

Peters vision om framtiden är att den traditionella tv:ns tid är förbi om ca 5 år. Dokumentärfilmen är på väg bort från de traditionella distributionskanalerna som tv och eventuellt DVD. Det blir allt mera frågan om "on demand", att se vad man vill när man vill via Internet. Att göra sina filmer tillgängliga för gratis för att få ekonomiskt stöd från privat personer och organisationer för att finansiera sin nästa film. Att livet som dokumentärfilmare inte är lätt kom också fram. Det handlar om en livsstil menar Peter.

  

Den Kanadensiska dokumentärfilmaren Peter Wintonick föreläser på Axxell City i samband med sitt besök på Docpoint onsdagen den 21 januari 2009. Peter Wintonick är bland annat känd för "Cinéma vérité: defining the moment" om den observerande dokumentärfilmens historia och "Manufacturing consent: Noam Chomsky and the media". Förutom att Peter Wintonick är internationellt erkänd dokumentärfilmare, figurerar han ofta i olika diskussionsforum om dokumentärfilmens vara och framtid. Han har bland annat varit med och arrangerat diskussions tillfällen runt dokumentärfilmen på IDFA, världen största dokumentärfilmsfestival, de senaste 7 åren.

 Tillställningen börjar klockan 13.00 då Peter Wintonick senaste film "PilgrIMAGE" visas och klockan 14.45-16.00 föreläser regissören. Föreläsningen är öppen för allmänheten och gratis men det finns ett begränsat antal platser.

För mera information om föreläsningen med Peter Wintonick kan man kontakta mig på harald.antskog@axxell.fi

Studerande från Axxell Citys dokumentärfilmslinje deltar även i övrigt i Docpoint genom att gå på föreläsningar och se dokumentärfilmer under den kommande veckan. Det hela kulminerar i en föreläsning på konstindustriella högskolan där bland annat Nick Broomfield och Richard Leacock föreläser.

Docpoint: http://www.docpoint.info/

Docpoint artikel om Nick Broomfield och Richard Leacock: http://www.docpoint.info/?q=en/node/312

Nick Broomfields officiella hemsida: http://www.nickbroomfield.com/home.html

Richard Leacocks hemsida: http://www.richardleacock.com/