Axxell
Utbildningskatalogen
Händelser
<<  September 14  >>
 Må  Tis  Ons  Tor  Fre  Lö  Sö 
  1  2  3  4  5  6  7
  8  91011121314
15161718192021
22232425262728
2930     

Axxell bloggar

Tags >> dokumentärfilm

”Min morgon” studion har ett liv också efter kl.8.30 på morgonen. De senaste två veckorna har mediestuderande vid Axxell City bemannat studion under dag tid då de lär sig att göra studioproduktioner. Alla får pröva på att stå bakom kameran, regissera och sköta andra arbetsuppgifter i studion. Dokumentärfilmsstuderande har i år möjlighet att vara med i flerkamerakursen men med en tyngdpunkt på innehållet. Under den kommande veckan skall det produceras fyra korta övningsprogram på ”riktigt”.

Studion som finns i kulturhuset G18s källarvåning har figurerat aktivt på tv sedan ”min morgon” startade i januari.  Nu drar mediestuderande vid Axxell City direkt nytta av både rekvisita och teknik genom samarbetet mellan skolan och produktionsbolaget City portal. Man arbetar alltså under riktiga studioomständigheter. Eftersom så mycket finns färdigt så kan man satsa mera på att lära sig själva produktionstekniken istället för att bygga upp studiomiljön. Detta gör själva utbildningen effektivare.

Varje morgon delas arbetsuppgifterna ut efter ett förutbestämt schema så att alla som vill skall kunna pröva på alla arbetsuppgifter som finns till förfogande. Någon skall regissera, andra står bakom kamerorna, det behövs en studiovärld, någon skall sköta ljudet och så skall bilderna granskas.  Jenny Nyroos som vanligtvis jobbar på Nordisk film och tv handleder. Det är viktigt att det finns professionell handledning till hands. Det är mycket att fundera på innan ett program kan sändas. Sedan gör man en live inspelning på band. Efteråt diskuteras vad som fungerade och vad man kan göra bättre. Sedan prövar man på nytt.

Själv har jag blivit inbjuden flera gånger som övningsgäst. Där sitter man och diskuterar allt från sitt eget namn, beatboxing och stekpannor. Det är inte alltid helt lätt att hålla sig för skratt men nu är dock leken förbi. Nästa vecka skall utomstående gäster bjudas in och ”riktiga” program har planerats. Varje program skall ha ett klart tema och två gäster. Inslagen ”lånar” man från ”min morgons” programbank.  Då skall allt fungera som en professionell studioproduktion. Programmen görs ”live on tape”. Det vill säga att man spelar in programmen som om de vore direktsändning men istället för att sändas ut i etern så bandar man dem. Hela kursen avslutas med att de färdiga programmen gås igenom och diskuteras. Allt för att man skall kunna lära sig så mycket som möjligt under de tre veckor som kursen pågår.

Det är 17 minusgrader och snöyra där vi står och huttrar i kön för att slippa in till Bio Rex. När man väl sluppit innanför dörrarna och lämnat sin ytterrock i garderoben så känns det hela genast bättre. Salen är välfylld, det är feststämning. Det är Helsingfors dokumentärfilmsfestivals nionde öppningsfest som jag har haft nöjet att bli inbjuden till.

Först blir det tal av både Leena Närenkangas och festivalens konstnärliga ledare Erkko Lyytinen. Ett pris delades ut till Kiti Luostarinen innan öppningsfilmen börjar snurra. ”Miesten Vuoro” är en mycket finsk dokumentär om finska män som öppnar sina själar i bastur runt om i landet. Det var en film som till en början innehöll sin beskärda del av humor men blir allt alvarligare i tonen ju längre in i dokumentären vi kom. Det blev stående ovationer och många av filmenspersongalleri radade upp sig för att ta emot en blomma och buga sin inför en entusiastisk publik. Sedan blev det att ta sig över till andra sidan av Mannerheimvägen för efterfesten på restaurang Virgin Oil. Här bjöds det på en mat bit och ett par glas vin. Atmosfären var god när husbandet ”Vallilan tango” stämde upp med finsk tango. Här blev det en del minglande innan jag beslöt mig för att dra mig tillbaka.

Onsdagen var den första festival dagen. Jag hade bestämt träff med våra studerande kl. 16.00. Vid 15-tiden ringde Erkko Lyytinen till mig och undrade om vi skulle vara intresserade av att träffa ett par Amerikanska filmmakare. En timme senare sitter jag om skolans dokumentärfilmsstuderande på Docpoints infokontor i glaspalatset och diskuterade dokumentärfilm med Samantha Buck och Jenny Maguire som under 6 år arbetat på en dokumentärfilm om en problemfamilj (”21 Below). Det blev ett kulturellt utbyte åt både hållen. De berättade om hur de arbetat och hur problematiken med att producera dokumentärfilm i USA. Det skulle visa sig att vi skulle komma att träffa dem flera gånger under festivalen.

Under torsdagen deltog vi i en föreläsning där fem finska dokumentärfilmsprojekt som sökte internationell finansiering ”pitchade” sina projekt till en panel med internationella producenter och distributörer. Det var intressant att höra hur filmmakarna framförde sina projekt och det var lika intressant att höra den feedback de fick från panelen. Det var många olika viljor som kom fram och varje representant tog fasta på olika saker. De berättade också vad de är ute efter och hur man kan närma sig dem om man har ett projekt på gång.

Fredag förmiddag ägnades åt att producenten för ”Burma VJ”, Lise-Lense Möller berättade om hur de finansierat och distribuerat filmen. ”Burma VJ” har vunnit många priser, bland annat IDFA och är Oscars nominerad. Här kom det fram hur svårt det är att finansiera en dokumentärfilm också en som har blivit så känd som ”Burma VJ”. ”Det här är vår största framgång någonsin och det är också den film som har drivit oss närmast konkurs” berättar hon. Hon påpekar att det har blivit svårare att finansiera dokumentärfilm med åren. Samtidigt berättar hon om hur viktigt det är att göra en bra distributionsplan för festivaler och att det var först efter att filmen vann pris under IDFA som det blev en film som alla tv-bolag ville ha.  Sedan tog John Webster över och berättade om svårigheterna med att producera dokumentärfilm för biografer i Finland samt hur viktigt det är att få rätt uppmärksamhet i medierna vid rätt tillfälle.

På lördag gick jag och tittade på ”21 below” som våra Amerikanska vänner producerat. Efter visningen satte vi oss ner och diskutera hur utmanade det är att göra dokumentärfilm i USA och hur de upplever dokumentärfilmsvärlden i Europa.

En stor del av söndagen ägnades åt en Masterclass med den franska dokumentärfilmaren Nicholas Phillibert. Föreläsningen hölls på konstindustriella högskolan i Arabia. Det var en ganska avslappnad föreläsning där Nicholas började med att avsäga sig alla titlar om att vara en mästare och så vidare. ”Jag är bara en filmmakare som gör den ena filmen efter det andra” sade han ödmjukt innan föreläsningen började. Sedan visade han delar av en handfull av sina filmer och varvade med anekdoter från sina år som dokumentärfilmare. Han berättade bland annat om hur viktigt det är för honom att veta så lite som möjligt om sitt ämne innan han börjar filma eftersom han vill upptäcka och närma sig filmen genom sina huvudpersoner. Han lär sig om ämnet medan han filmar. Han vill inte låsa sig i en färdig uppfattning om vad det är som kommer att hända.

Programmet under Docpoint var gedigert och dagarna fylldes med mycket av diskussioner med branschfolk och föreläsningar. Kvällarna fylldes i sin tur av filmvisningar.

Helsingfors dokumentärfilmsfestival, Docpoint, öppnar sina dörrar för nionde gången inkommande tisdag (26 januari 2010). Precis som tidigare år tar vi tillfället i akt att tillsammans med studerande vid dokumentärfilmslinjen att delta i diskussioner, föreläsningar och se på de senaste dokumentärfilmerna. Det blir en intensiv vecka i dokumentärfilmens tecken från tisdag till söndag.

De som studerar dokumentärfilm vid Axxell city har under flera år deltagit aktivt i docpoint. I år har vi tyvärr inte någon film med i programmet som tidigare år trots att vi skickade in två filmer till uttagning. Juryn som väljer ut filmer för festivalen har nog inte ett lätt jobb att välja bland de inskickade bidragen så man får väl vara glad för de år då våra produktioner visats och göra ett nytt försök igen nästa år. Trots att vi inte har filmer med på docpoint i år så ser programmet onekligen intressant ut. Det glädjer dock att en tidigare city studerande, Oskar Forstén tillsammans med en tidigare city medarbetare Arthur Franck har en dokumentär (Ruuhka) med på festivalen.                         

Bland de inbjudna gästerna till docpoint hittar vi den franska dokumentärfilmaren Nicholas Philibert som blev känd också i Finland för sin observerande dokumentärfilm ”att vara och ha” om en liten fransk by skola. Philibert är inbjuden för att dra master classen på söndagen. Detta är en stor föreläsning som tar hela dagen i anspråk och våra studerande kan få en djupdykning i en internationellt erkänd dokumentärfilmares tankevärld.

Under hela veckan har man arrangerat kortare föreläsningar och diskussioner som behandlar olika aspekter av dokumentärfilmsproduktionen. Dessutom arrangeras ett seminarium för branschfolk och filmstuderande där man diskuterar internationell finansiering av dokumentärfilmer. Avslappande diskussioner hålls dagligen mellan 18-19 med regissörer i Sanomatalos pianobar.

Hur ser det då ut på filmsidan? Filmerna visas på eftermiddagar och kvällar i sju biografsalar runt om i centrala Helsingfors. Förutom ett urval av de största inhemska dokumentärfilmerna som producerats under det senaste året så finns det ett brett utbud av internationella produktioner. Intressant är också att det visas en hel del historiska filmer och då menar jag gamla dokumentärer. Rober J. Flaherty har en egen tribut serie med filmer som är gjorda mellan åren 1926 och 1941. Detta är filmer som nämns i filmlitteraturen men som man sällan har möjlighet att se.

Som öppningsfilm visas en film som utspelar sig en de finskaste av finska miljöer, en allmän bastu i Berghäll. I ”Miesten vuoro” får vi träffa män som naket sitter och diskuterar livets stora frågor. Bland andra nordiska filmer kan nämnas Erik Gandinis senaste dokumentär ”Videocracy” som jag såg under IDFA. Filmen visar upp en kritisk bild av Silvio Berlusconis tv imperium och den Italienska medievärlden. På tal om IDFA finns det som avslutning på festivalen möjlighet att se årets IDFA vinnare ”Last train home”. Det finns naturligtvis mycket mera att se under dessa dagar men detta är ett litet axplock.

 

Axxell City/IDFA, 20-24.11.2009

Känslan av att resten av att världen fortfarande sover är påtaglig när man stiger upp klockan fem på morgonen för att göra sig färdig för att resa till en av världens största dokumentärfilmsfestivaler. Efter en flygresa på ett par timmar, en kort tågresa in till centrum av Amsterdam och en snabb tur via hotellet för att lämna väskorna så är det dags att plocka ut sitt gästpass. Gästpasset öppnar festivalens dörrar på vid gavel. Nu är det dags att välja och vraka bland det enorma utbudet av filmer och annat program som festivalen erbjuder.

Efter några få timmar i den Holländska huvudstaden sitter Daniel ”Danku” Rosenlund och Rasmus Blomqvist på en föreläsning och jag sjunker ner i en av biografstolarna i sal nummer två på biografen Tuschinski. Tuschinki är en av två biografkomplex som festivalen använder för sina visningar. Allt som allt har IDFA visningar i tolv salar från klockan nio på morgonen till midnatt. Med gästpasset är det bara att gå till biljettluckan och säga vilka filmer man vill se och så får man biljetter förutsatt att det inte är slutsålt vilket hände ett par gånger.

 När man tar ut sitt gästpass får man all information som man behöver för att orientera sig på festivalen. Trots att jag för en gång skull gjort lite research innan avresan så är det inte alltid lätt att välja filmer. Man får helt enkelt utgå ifrån programmet och den 280 sidor tjocka katalogen och chansa. En del visningar är riktade direkt till branschen och då behöver man inte plocka ut några biljetter utan det är bara att dyka upp vid salongsdörren några minuter innan visningen börjar. Det är en upptäcktsresa i dokumentärfilmens värld.

Under den första dagen blev det en film om hur Texaco förorenat i Sydamerika, om svenska ungdomar som tappat greppet om tillvaron och tillsist en film om hur människan i framtiden helt naturligt kommer att kopplas ihop med datorer. Tre filmer fick räcka som en början på festivalen. Vis av erfarenheten från tidigare år vet jag att det inte lönar sig att titta på filmer efter klockan åtta på kvällen den första dagen utan det blev till att gå och lägga sig tidigt. Vid 22-tiden låg vi alla tre i vårt hotellrum och sågade stock.



Lördag morgon brukar kunna vara sovmorgon men inte under IDFA. Det blev tidig väckning. Efter en ordenlig frukost som gjorde att man kunde hålla igång hela förmiddagen bar det iväg till festivalens biljettkontor för att hämta biljetter till dagens filmskörd. Tyvärr var Michael Moores senaste dokumentär om kapitalismens baksida och dokumentären som baserar sig på boken ”shock doktrinen” slutsålda så det blev till att vara kreativ. Först såg jag en spion film om en dubbelagent som hjälpte Engelsmännen att lura tyskarna under andra världskriget och en film om en Pentagon anställd som fick nog av Vietnam kriget och smugglade ut information till pressen som vände opinionen och tillsist en film rock bandet Dr Feelgod som var regisserad av Julien Temple.

Mellan filmerna blev det en föreläsning med Julien Temple som framför allt är känd för att ha gjort två filmer om Sex Pistols (the great rock n roll swindle och Filth and the fury) och en film om Joe Strummer från the Clash (The future is unwritten). Han har också gjort spelfilm och en bunt med andra dokumentärer. Han pratade om vikten av att lita på sin instinkt och göra filmer som man faktiskt vill göra. Att man inte skall låsa sig i en färdig idé utan vara öppen för vilka möjligheter som historien ger en under produktionen. Han pratade också om hur han använder sig av arkivmaterial. Det spelar ingen roll varifrån filmmaterialet kommer så länge det stöder filmen som man är ute efter att göra anser han. Det är inte fel att vara provocerande eller utmana publiken förutsatt att greppet stöder det man vill säga med sin film. Dessutom pratade han om hur envis man ibland måste vara för att kunna förverkliga sin vision. När det blev tal om Joe Strummer blev han dock mycket rörd på grund av sångarens död för ett antal år sedan och hoppade vidare till nästa videoklipp från en film om Glastonbury.

Kvällen avslutades med lite minglande med andra festivaldeltagare under festivalens ”Dance Night” med musik i Julien Temple anda. Vi kom lite sent och musiken var absolut inte vad jag tänkt mig när jag tänker på Julien Temple så det var något av en besvikelse. Rasmus fick dock möjligheten att berätta om sitt dokumentärfilmsprojekt för en svensk filmmakare, Magnus Gertten ( ”long distance love” och ”gå låss”) Magnus lyssnade noggrant och sade sedan att idé verkar fungera. Sedan frågade han om finansiering. Då pekade Ramus på mig. Jag fick sedan förklara att det är ett skolprojekt och skolan finansierar filmen men att de flesta slutarbeten som vi producerar på Axxell City faktiskt visas på Finsk tv och på festivaler.

 Natten blev kort men trots det kändes det inte som ett problem att stiga upp. Varje morgon kändes som början på en ny intressant dag av möjligheter. Dagen började med en fullsatt sal för att se den svenska dokumentärfilmaren Erik Gandinis senaste skapelse ”Videocracy”. Vi som sett tidigare filmer av karlen kände genast igen vissa stilgrepp. Efter denna djupdykning i den Italienska tv världen var det dags för en kort resa till Bangladesh där man tar isär pensionerade lastfartyg. På eftermiddagen chansade jag på en film som jag inte visste någonting om. En stilmässigt svag men intressant resa till Kambodja där vi mötte människorna som mördat sina landsmän under röda kamererna styre. Dagen fortsatte med att man gick från film till film, stannade upp där emellan för att äta, diskutera, läs dagens IDFA tidning, reflektera över livet och vad man sett.  

 Måndag morgon klockan nio satte jag och Rasmus på Tuschinki och tittade på en holländsk dokumentär om rädsla och ångest. Senare på dagen skulle det bli en film om självmord så ångest kvoten blev fylld under dagen. Mellan dessa ångestfyllda äventyr såg jag en Israelisk film som cirkulerade runt staden Jaffa och apelsin industrin som innan 1948 varit en månkulturell stad där alla arbetade tillsamman. Sen blev det en snabbklippt amerikansk dokumentär med hypotesen om det är möjligt att skapa en global demokrati genom att ge alla människor på jorden en röst. Under eftermiddagen blev det en ekologisk film som för engångskull försökte komma underfund med vad man faktiskt kan göra för att leva ett mera hållbart liv.

Senare på kvällen gick jag och Rasmus till Tuschinski för att se ”The yes men fix the world” . När vi komfram var salen redan fullsatt och vi hänvisades till andra balkongen. Vad vi inte insåg var att andra balkongen i praktiken var tre våningar upp. Vi fick platser på kanten av en balkong och det var säkert fem meter rakt ner. Det var första gången som jag upplevt en känsla av höjdskräck eller obehag på en biograf. När filmen började snurra satt man och tittade snett neråt hela tiden. Man måste verkligen koncentrera sig på filmen för att glömma bort var man satt. Efter filmen var en av regissörerna på plats och drog en av de mera humoristiska frågestunder (Q&A) som jag varit med om på länge. Kvällen avslutades med den svenska filmmakaren Fredrik Gerttens film ”Bananas!” om hur ett amerikanskt bolag utsatt arbetarna på banan plantagerna i Sydamerika för dåliga och farliga arbetsförhållande och använt sig av bekämpningsmedel som tillverkaren ville dra tillbaka. Filmen cirkulerar kring en advokat som försöker att hjälpa arbetare att stämma företaget.

 Tisdagen var sista dagen på IDFA, klockan 16.00 hade vi träff på hotellet vilket gjorde att man galant hann med ett par sista filmer så vi gick i samlad trupp och såg på ”I, Psychopath” om en man som själv ansåg att han var en psykopat. Tillsamman med regissören reser de runt i Europa på jakt efter en diagnos. Samtidigt får vi veta fakta om hur psykopater fungerar samt hur regissören känner sig utsatt av sin huvudperson.  Som avslutning på vår del av festivalen såg jag en film om F.Ns insatser ute i världen. Enligt filmen så är F.N en korrupt organisation vars fredsbevarare endast är intresserade av att roa sig och vars ledare endast tänker på sig själva. Det var en tankevärd och oroväckande film om en organisation som anses vara viktig för att upprätthålla de mänskliga rättigheterna i världen.

Mellan filmerna under festivalen blev det mycket diskussioner inom gruppen men också med andra festivalbesökare som man sprang på i korridorerna mellan filmerna. Det var en intressant och inspirerade resa. Danku och Rasmus tog tillfället i akt och gick på en hel del föreläsningar. Fast man såg många filmer kunde man inte se allt man ville se. Än en gång blev man påmind om att dokumentärfilmen är jordnära sysselsättning så stämningen var avslappnad och kostymerna lyste med sin frånvaro. I något hörn kunde man höra hur man förberedde sig på en försäljningspitch av en film idé. På kvällarna kunde man lyssna på diskussioner filmmakare emellan över en öl. Regissörerna var närvarande på de flesta visningarna vilket gjorde att det fanns möjlighet att ställa frågor och diskutera filmerna med filmmakarna efteråt. IDFAs internationella prägel gör att man har möjlighet att se filmer från världens alla hörn. En del av de filmer som man såg under dessa dagar kan man med största sannolikhet se på finsk tv under det närmaste året så det är bara att hålla ögonen öppna. Festivalen pågår i tio dagar och vi var där halva den tiden.

 



Dessa filmer såg jag på IDFA 2009:
Jag har länkat titeln till en trailer eller info på IDFAs hemsida.

”Crude”
Regi: Joe Berlinger

”Jag vill inte leva detta livet” Regi: Renzo Aneröd och Bo Harringer

“Trancendent man” Regi: Barry Ptolmeny      

“Garbo the spy” Regi: Edmon Roch

“The most dangerous man in America” Regi: Judith erlich och Rick Goldsmit.

“Oil City confidential” Regi: Julien Temple.

“Videocracy” Regi: Erik Gandini

“World vote Now” Regi: Joel Marsden.

“Iron Crows” Regi: Bong Nam Park

“Enemies of the people” Regi: Rob Lemkin och Thet Sambath.

“American Radical, The trials of Norman Finkelstein” Regi: David Ridgen och Nicolas Rossier.

“Fear” Regi:Michiel Van Erp

“Darkness of day” Regi: Jay Rosenblatt

“Earthkeepers” Regi Sylvie Van Brabant

“The Yes men fix the world” Regi: Andy Birchlbaum och Mike Bonnano.

“My super sea wall” Regi Gina Abatemarco

”Bananas!” Regi Fredrik Gertten.

“I, Psychoath” Regi: Ian Walker.

“U.N.Me” Regi Matthew Groff och Ami Horrowitz

Jaaa'a... sku de int vara för en "back" knapp på min mus som jag av misstag tryckte på när jag läste igenom mitt färdiga blogginlägg, skulle det säkert finnas ett mycket finare inlägg på den här textens plats. Jag kan väl bara göra ett nytt försök och försöka att inte bli alltför frustrerad, vilket jag nog redan är men ska göra mitt bästa.

IDFA var en mycket positiv upplevelse. Dagarna for snabbt med det fullpackade programmet, men klaga kan man inte. Föreläsningarna var intressanta och vi gick även på "Meet the Professionals" där man kunde i små grupper träffa regissörer och producenter som redan var i branchen. Det var en mycket trevlig, "slapp" stämning på festivalen och föreläsarna verkade mycket jordnära...

Bland det enorma utbudet filmer som varierade mellan allt från framtidsvisioner om uppladdning av människor för att uppnå evigt liv (Transcendent Man) till utredningar på om huvudpersonen är som han själv anser, en psykopat (I, Psychopath). Jag har nog aldrig diskuterat så många saker, så ingående på en så kort tid. Dessa diskussioner fann jag mycket stimulerande och det har jag det oerhört goda sällskapet att tacka. Ibland undrade man om en film som man ansåg att var dålig (ja, även mycket skit filmer visas på IDFA) verkligen var så dålig, eftersom man diskuterat ämnet i över en timme. Min egen slutsats är att ibland var budskapet bra, men bristerna fanns på förverkligande av idén. De filmer som jag tyckte att var riktigt skit hade nog sin nytta, avståndet till IDFA känns nu kortare än tidigare och det motiverar att jobba hårt på framtida projekt.

IDFA erbjöd på många intressanta upplevelser. Höjdskräck i biografsal kan nämnas som en av dem. Allt detta och mycket mer bidrog till en oerhört lyckad resa och jag kan nu förstå varför Harald var så ivrig då han talade om IDFA redan under första studieåret...

Redan våren 2008 då jag avlutat mitt första år på City började jag se fram emot en resa till Amsterdam och IDFA. Jag visste jag att jag skulle få vänta på det ett tag för jag skulle ta ett mellanår från skolan. När jobbet sög och jag kunde dagdrömma brukade tankarna ofta gå till skolan och resan till Amsterdam. Ett och ett halvt år senare sitter man på planet och är faktiskt på väg dit...

Det blev mycket nytt, bl.a. hade jag aldrig rest med flygplan tidigare (och såhär i efterhand känns det som ett väldigt skumt sätt att resa). Vi landade i Amsterdam halv tio tiden lokaltid och begav oss in till centrum och hotellet för att dumpa våra saker innan vi traskade iväg till filmfestivalområdet. Inte förrän vi hade ätit lunch, och gått på en föreläsning fattade jag vad som egentligen hänt, jag var på världens största dokumentärfilmfestival och jag blev lite hög på hela tanken. Det var hur coolt som helst.

Amsterdam är ökänd för sina cafér där folk röker ni vet vad, men jag upplevde ett annat sorts high. Då jag vandrade omkring på gatorna, såg på film eller lyssnade på föreläsning var det ofta som att få drogen injicerat i armen. Harald hade satt krav på oss att vi skulle hinna göra än det ena och än det andra, men jag upplevde det som att jag inte bara måste se en till film, utan att jag verkligen ville se film efter film efter film för att sedan gå och lyssna på någon som talar om... film.

Jag tyckte om känslan att sitta i en mörk sal tillsammans med X antal människor man aldrig hade sett förr, som alla har samma intresse som du själv, alla hade vi nåt gemensamt. Det var ibland en ganska familjar atmosfär där folk både lyssnade och berättade väldigt gärna.

Det var långa, intensiva dagar men för mig personligen hade varje dag en guldkant, och det fanns många guldklimpar på vägen. Bara det att se staden som man så ofta hört talas om var fantastiskt, och att traska omkring där, även om jag för det mesta bara gick i kvarteren mellan hotellet och festivalområdet var det en stor njutning av att bara ta in allt det man såg och hörde. Husen, kanalerna, barerna, cafén, casinon, de tusentals cyklarna, språket, trängseln, regnet, och regnet, och det jävla regnet, filmerna och ölen samt samtalen med kamraterna är nog det jag bäst kommer ihåg och som gjort störst intryck på mig.

Inspirationen följde med mig tillbaka hem till Helsingfors, och jag fick förnyad bekräftelse på vad jag verkligen vill göra, och det var nästan så att man kunde se sig själv där någån gång inom en inte för avlägsen framtid.

En av världens största och viktigaste dokumentärfilmsfestivaler IDFA i Amsterdam närmar sig med stormsteg. Axxell City besöker festivalen för femte året i rad. Det är en delegation på tre personer som avreser till Nederländerna tidigt på morgonen fredagen den 20 november 2009 och spenderar fem dagar i den Holländska huvudstaden.

 Så mycket turistande hinner man inte med vet jag med erfarenhet från tidigare år. Programmet är fullspäckat med föreläsningar som riktar sig direkt till filmstuderande under namnet IDFAcademy. Även Axxell Citys andra års dokumentärfilmsstuderande får ta del av IDFAcademy programmet som består av föreläsningar om finansiering, försäljning, distribution, trender och produktion av dokumentärfilm. Internationellt erkända dokumentärfilmare som Frederick Wiseman föreläser om arbetsmetoder. Dessutom ordnar IDFAcademy unika möjligheter för filmstuderande att träffa professionella i branschen vid runda bordet diskussioner i små grupper.

 Förutom föreläsningar skall våra tappra studerande dessutom hinna med att se minst 15 valfria dokumentärfilmer från det enorma utbudet som visas på festivalen från tidig morgon till sen kväll. Mellan föreläsningar och filmer så träffas vi för att diskutera vad vi sett, ge tips till varandra och dela med oss av erfarenheterna. På kvällarna finns det till sist möjligheten att träffa andra inom branschen under tillställningar som ”guests meet guests” och ”talk of the day”. Här finns mycket intryck att ta in, mycket information att smälta och mycket nya kontakter som kan skapas. Det blir fem intensiva, roliga och lärorika dagar där allt cirkulerar runt internationell dokumentärfilm.

 De som i år åker iväg till IDFA 2009 är dokumentärfilmslinjens utbildningsansvariga lärare Harald Antskog och två andra års dokumentärfilmsstuderanden, Daniel Rosenlund samt Rasmus Blomqvist.

 Länkar:

www.IDFA.nl


Ikväll måndagen den 26.10. kl.21.50 kan man se Johannes Östergårds dokumentärfilm "Vinyl Jam: Det bortglömda ljudet" på FST5. Johannes Östergård "gammal" Axxell City studerande.

Johannes studerar för tillfället  dokumentärfilm i Tyskland men han har tidigare gjort sig känd på FST med en serie där han reser runt australien. För mera information om filmen som kommer ikväll och en trailer gå till filmens hemsida. http://www.likeinoldglorioustimes.com/

FST5 dokumentärens hemsida:  http://svenska.yle.fi/fst5/dokumentar.php

Det kommer en hel del dokumentärfilmer och faktaprogram på tv varje vecka. Här har jag försökt samla en ihop en lista över vilka programplatser och kanaler som visar dokumentärer. Alla kanaler visar någon form av fakta program eller dokumentära produktioner.  Om du missar en dokumentär när den kommer på tv så finns det ofta möjlighet att se dem på internet åtminstone under någon veckas tid efter tv-sändningen. Jag har också satt in länkar till hemsidor och webb tv. 

FST Dokumentären http://svenska.yle.fi/fst5/dokumentar.php
 FST5 har de senaste åren satsat på att visa nordiska och internationella dokumentärer. Ofta har de filmer som FST dokumentären köpt in varit kreativa och inspirerande. Tyvärr så är den finlandssvenska dokumentärfilmsvärlden liten och därmed visas det ganska få finlandssvenska dokumentärer på FST5.

FST dokumentären kan ses på arenan:  http://arenan.yle.fi/ Sökord: Dokumentär.
Sevärda FST5 dokumentärer på arenan just nu: ”Drottningen och jag” av Nadine Persson. http://arenan.yle.fi/video/477478 

Rådok är FST5:s satsning på framförallt nya och unga förmågor. Här visas korta dokumentärer framför allt från de finlandssvenska medieskolorna . Axxell Citys dokumentärfilmslinje har två dokumentärer med i år. Här hittar du en blogg som jag skrivit om årets bidrag. http://www.axxell.fi/sv/bloggar/axxell-city-dokumentaerer-pa-fst5.html 
Rådok kan ses på arenan: http://arenan.yle.fi/video/530868

www.SVT.se
Sveriges tv har en hel del intressanta dokumentärer.  SVT har flera olika programplatser för olika sorters dokumentärer och faktaprogram. Alla svenska produktioner kan du se via internet även här hos oss i Finland medan de flesta utländska produktioner inte är möjliga att se. För att se fakta program på Sveriges tv:s hemsida gå till http://svtplay.se/c/96254/samhalle_och_fakta

För att se att se dokumentärer går du till http://svtplay.se/t/103478/dokumentar

Dessutom finns det intressanta samhällskritiska svenska dokumentärer på ”Dokument inifrån” .  http://svtplay.se/t/103466/dokument_inifran

Ykkösdokumentti  http://ohjelmat.yle.fi/ykkosdokumentti/etusivu

 Detta är YLE TV1 dokumentärfilmsprogramplats. Här visas framför allt finländska en timmes dokumentärer på söndag kvällar klockan 21.15. Ykkösdokumentti satsar på att visa samhällsdokumentärer.

För att hitta ykkösdokumentti på webben gå in på www.yle.arenan.fi Sökord: Ykkösdokumentti.

Dokumenttiprojekti http://ohjelmat.yle.fi/dokumenttiprojekti/etusivu
 Dokumenttiprojekti visar både inhemska och internationella kreativa dokumentärer. Här visas också långa dokumentärer där det inte bara handlar om att förmedla information utan snarare en upplevelse. På deras hemsidor finns också en blogg där finländska dokumentärfilmare delar med sig av sina åsikter och upplevelser.  Du kan se dokumettiprojekti sent på tisdag kvällar.

Dokumenttiprojektti dokumentärer kan också ses på webbeb. www.yle.arenan.fi Sökord: Dokumenttiprojekti.

Teema Dokumentti http://www.yle.fi/teema/dokumentit/
 YLE Teema visar fakta program kvällarna och dokumentärer kvällarna i ända. De har ofta perioder då de visar dokumentärer i ett visst tema. Här kan du se historiska dokumentärer men också filmer om olika kulturella fenomen.

JIM D http://www.jimtv.fi/dokumentit.asp
Nu och då hittar man ett guldkorn bland dokumentärfilmsutbudet på JIM men ofta handlar det om populistiska historier. Ofta är det inköpta över dramatiserade amerikanska produktioner där underhållningsvärdet är högt. JIM visar också dokuserier som ”Sandhogs”, dokusoaps som ”LA Ink” och vad de kallar för ”asiaviihdetta”, det vill säga faktaunderhållning. JIM Ds dokumentärer kan du också se på www.ruutu.fi

4D http://www.nelonen.fi/ohjelmat/4d/etusivu
Nelonen har satsat på att visa internationella kontroversiella dokumentärer som ofta går på gränsen till socialpornografi. De handlar ofta om ämnen som de flesta av oss kanske känner obehag gentemot men trots det verkar det finnas en publik. Nu och då kommer det dock något guldkorn även här. Deras nya satsning är Suomi D som är en serie med kontroversiella inhemska dokumentärer.  Nelonens program kan du se på www.ruutu.fi

Två dokumentärer från Axxell Citys dokumentärfilmslinje kommer att visas på tv i höst. Filmerna visas i samband med Rådok på FST5. ”Fregan fröjd eller mitt liv på den gröna soffan” är ett slutarbete från 2009 och ”Fjärilar i magen” är ett övningsarbete från 2007.

”Fregan fröjd eller mitt liv på den gröna soffan” i regi av Nina Nordström är ett slutarbete från dokumentärfilmslinjen vid axxell city. I ”Fregan fröjd” infiltrerar filmmakaren Nina Nordström sig i ett kollektiv i ett par veckor med utgångsläget att hon skall leva endast på mat som hon hittar i butikernas soptunnor. Hon flyttar in i ett kollektiv med andra likasinnade men inser att det inte är helt lätt att leva varken i ett kollektiv eller på det som butikerna kastar bort. Även i den här världen finns det egna oskrivna regler som man bör följa. I dokumentären får vi en unik inblick i en relativt okänd värld med både humor och ödmjukhet. 

Nina Nordström är också involverad i ”Fjärilar i magen” som hon gjorde under sitt första år på axxell citys dokumentärfilmslinje tillsammans med Anton Häggman. Regissörerna hade hjälp av Lucas Karlsson som var kameraman och delaktig i klippet av filmen. ”Fjärilar i magen” är en 9 minuter lång film där några första klassister berättar hur pirrig den första skoldagen var. Där av namnet ”Fjärilar i magen”.  Produktionen är det första övningsprojekt som Anton och Nina gjorde under sina studier på Axxell City. Filmen är gjord innan Axxell kom in i bilden och därför är står skolans gamla namn Cityfolkhögskolan som producent av filmen.

 "Fjärilar i magen ” är med i det fjärde programmet av Rådok och visas onsdagen den 4.11 och torsdagen den 5.11. Kan ses på internet www.arenan.fi  under en vecka från och med den 4.11.

”Fregan fröjd eller mitt liv på den gröna soffan” avslutar Rådok serien med bravur den 2 och 3.12.2009.