Fredagen den 19 november 2010. Klockan är knappt elva på förmiddagen. Mari, Max och Timo som studerar andra året på dokumentärfilmslinjen vid axxell city och jag har hunnit ta morgon flyget från Helsingfors till Amsterdam, plockat ut våra gästpass och checkat in på hotellet. Dagen har knappt börjat. Framför oss ligger IDFA en av Europas om inte världens viktigaste dokumentärfilmsfestivaler. För Mari, Max och Timo är det IDFAcademy som gäller. IDFAcademy är ett program med föreläsningar och rundabordet diskussioner som riktar sig till filmstuderande och unga filmmakare.

Själv försöker jag plocka upp trender, se nya filmer, lyssna på debatter och träffa människor. Ta pulsen på den internationella dokumentärfilmvärlden 2010 helt enkelt. IDFA betyder inspiration både för mig och mina elever. Den första dagen är lite trevande och försiktig men innan kvällen är vi alla varma i kläderna och utbyter ivrigt planer för de närmaste dagarna med varandra. Eftersom festivalen besöks av några tusen människor som är aktiva i branschen så gäller det att vara ute i god tid för att få biljetter till de filmer man vill se. Ofta får man inte biljetter till de filmer man tänkt sig och då får man helt enkelt se något annat. Det är tur att de också ordnar någonting som de kallar för "industry screenings" ditt vi som har ett gästpass inte behöver biljetter.

Katalogen innehåller ca 350 dokumentärfilmer från hela världen. Festivalen pågår i tio dagar men jag stannar halva den tiden medan Mari, Max och Timo stannar till slutet. På fem dagar hinner man se mellan 15-20 filmer. Sen skall man klämma in lite sidoprogram också som föreläsningar, talkshows och dylikt. Trots att jag besökt Amsterdam och festivalen ett flertal gånger så blir det sällan någon tid över för att turista. Det är dokumentärfilm som gäller för hela slanten. Det är därför vi är här.

Att det finns mycket problem i vår värld blir snabbt klart. Många filmer handlar om orättvisor, vårt klimat och krig. Därför är det trevligt när man någon gång nu och då får se någonting med glimten i ögat. Finland är mycket närvarande på årets upplaga av IDFA eftersom Pirkko Honkasalo är hedersgäst. Hennes filmer visas i retrospektiv. Hon har en ”masterclass” och hon har valt ut 10 favoritfilmer som visas i ett special program.

Diskussionsforum och föreläsningar ordnas dagligen utgående ifrån teman som finns i de dokumentärfilmer som visas på festivalen. Eftersom IDFA är en mötesplats mellan regissörer, producenter, distributörer och inköpare från europeiska tv-bolag så är många regissörer på plats för att svara på frågor efter filmvisningarna. Ibland är till och med filmernas huvudpersoner eller andra experter närvarande.

På IDFA inser man att intresset för historier från det verkliga livet är stort ute i världen. Trots det märker man att de ekonomiska realiteterna gör sig påminda. Tv-bolagen har mindre pengar att röra sig med och de statliga understöden minskar. Tv är inte längre den enda möjligheten att nå en publik utan internet distribution och mikrofinansiering blir vanligare. Inte eller formen är helig utan på internet kan man skapa andra dokumentära upplevelser som både är interaktiva och en blandning mellan multimedia och traditionell dokumentärfilm.Det finns ett behov och intresse för dokumentärfilmen även i framtiden. Tekniken gör det dock möjligt att skapa andra former av dokumentärt berättande än bara den traditionella filmen. Här hittar du ett exempel som är finansierat av ”the national filmborad of Canada”: http://highrise.nfb.ca/tag/out-my-window/

Medan jag sitter och reflekterar över vad jag tagit till mig under IDFA 2010 i ett kallt och snötäckt Finland håller Mari, Max och Timo i skrivande stund fortfarande på att springa mellan filmer och föreläsningar på IDFA.

När man kommer hem från en filmfestival så vill alla höra om de filmer man sett. Som alltid så handlar film om tycke och smak men här under hittar du en lista på filmer som på något sätt har fått mig att reflektera. Ibland är det innehållet som tilltalar ibland formen. Har länkat till synopsis eller trailers så du kan utforska dem på egen hand. Lite längre ner hittar du länkar till föreläsningar från årets IDFA och länkar till IDFA-Tv.

Mina favoriter från IDFA 2010:

 ”How to start your own country”

Synopsis: http://www.idfa.nl/industry/tags/project.aspx?id=FBA5E522-0ECF-4F82-B182-311777000658

”Into eternity”

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=qoyKe-HxmFk

”Blood in the mobile”

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=wQhlLuBwOtE&feature=related

“Cool it”

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=GC4vGn6VtN4

”Holy wars”

Trailer: http://www.youtube.com/watch?v=KV4z-5s5Mg8

Länkar:

Här hittar du länkar till masteclasser, talkshows och dokumentärfilmer som är relaterade till IDFA:

Länk till Masterclass med Pirjo Honkasalo, IDFA 2010: http://www.idfa.nl/industry/idfa-tv/idfa-2010/on-demand/masterclass-pirjo-honkasalo.aspx

Länk till Masterclass med Leonard Retel Heimrich, IDFA 2010: http://www.idfa.nl/industr/idfa-tv/idfa-2010/on-demand/masterclass-leonard-retel-helmrich.aspx

Du hittar mera föreläsningar och IDFA talkshows här: http://www.idfa.nl/industry/idfa-tv/idfa-2010/on-demand.aspx

Annat IDFA relaterat videomaterial inklusive dokumentärer hittar du här: http://www.idfa.nl/industry/idfa-tv.aspx

Axxell City/IDFA, 20-24.11.2009

Känslan av att resten av att världen fortfarande sover är påtaglig när man stiger upp klockan fem på morgonen för att göra sig färdig för att resa till en av världens största dokumentärfilmsfestivaler. Efter en flygresa på ett par timmar, en kort tågresa in till centrum av Amsterdam och en snabb tur via hotellet för att lämna väskorna så är det dags att plocka ut sitt gästpass. Gästpasset öppnar festivalens dörrar på vid gavel. Nu är det dags att välja och vraka bland det enorma utbudet av filmer och annat program som festivalen erbjuder.

Efter några få timmar i den Holländska huvudstaden sitter Daniel ”Danku” Rosenlund och Rasmus Blomqvist på en föreläsning och jag sjunker ner i en av biografstolarna i sal nummer två på biografen Tuschinski. Tuschinki är en av två biografkomplex som festivalen använder för sina visningar. Allt som allt har IDFA visningar i tolv salar från klockan nio på morgonen till midnatt. Med gästpasset är det bara att gå till biljettluckan och säga vilka filmer man vill se och så får man biljetter förutsatt att det inte är slutsålt vilket hände ett par gånger.

 När man tar ut sitt gästpass får man all information som man behöver för att orientera sig på festivalen. Trots att jag för en gång skull gjort lite research innan avresan så är det inte alltid lätt att välja filmer. Man får helt enkelt utgå ifrån programmet och den 280 sidor tjocka katalogen och chansa. En del visningar är riktade direkt till branschen och då behöver man inte plocka ut några biljetter utan det är bara att dyka upp vid salongsdörren några minuter innan visningen börjar. Det är en upptäcktsresa i dokumentärfilmens värld.

Under den första dagen blev det en film om hur Texaco förorenat i Sydamerika, om svenska ungdomar som tappat greppet om tillvaron och tillsist en film om hur människan i framtiden helt naturligt kommer att kopplas ihop med datorer. Tre filmer fick räcka som en början på festivalen. Vis av erfarenheten från tidigare år vet jag att det inte lönar sig att titta på filmer efter klockan åtta på kvällen den första dagen utan det blev till att gå och lägga sig tidigt. Vid 22-tiden låg vi alla tre i vårt hotellrum och sågade stock.



Lördag morgon brukar kunna vara sovmorgon men inte under IDFA. Det blev tidig väckning. Efter en ordenlig frukost som gjorde att man kunde hålla igång hela förmiddagen bar det iväg till festivalens biljettkontor för att hämta biljetter till dagens filmskörd. Tyvärr var Michael Moores senaste dokumentär om kapitalismens baksida och dokumentären som baserar sig på boken ”shock doktrinen” slutsålda så det blev till att vara kreativ. Först såg jag en spion film om en dubbelagent som hjälpte Engelsmännen att lura tyskarna under andra världskriget och en film om en Pentagon anställd som fick nog av Vietnam kriget och smugglade ut information till pressen som vände opinionen och tillsist en film rock bandet Dr Feelgod som var regisserad av Julien Temple.

Mellan filmerna blev det en föreläsning med Julien Temple som framför allt är känd för att ha gjort två filmer om Sex Pistols (the great rock n roll swindle och Filth and the fury) och en film om Joe Strummer från the Clash (The future is unwritten). Han har också gjort spelfilm och en bunt med andra dokumentärer. Han pratade om vikten av att lita på sin instinkt och göra filmer som man faktiskt vill göra. Att man inte skall låsa sig i en färdig idé utan vara öppen för vilka möjligheter som historien ger en under produktionen. Han pratade också om hur han använder sig av arkivmaterial. Det spelar ingen roll varifrån filmmaterialet kommer så länge det stöder filmen som man är ute efter att göra anser han. Det är inte fel att vara provocerande eller utmana publiken förutsatt att greppet stöder det man vill säga med sin film. Dessutom pratade han om hur envis man ibland måste vara för att kunna förverkliga sin vision. När det blev tal om Joe Strummer blev han dock mycket rörd på grund av sångarens död för ett antal år sedan och hoppade vidare till nästa videoklipp från en film om Glastonbury.

Kvällen avslutades med lite minglande med andra festivaldeltagare under festivalens ”Dance Night” med musik i Julien Temple anda. Vi kom lite sent och musiken var absolut inte vad jag tänkt mig när jag tänker på Julien Temple så det var något av en besvikelse. Rasmus fick dock möjligheten att berätta om sitt dokumentärfilmsprojekt för en svensk filmmakare, Magnus Gertten ( ”long distance love” och ”gå låss”) Magnus lyssnade noggrant och sade sedan att idé verkar fungera. Sedan frågade han om finansiering. Då pekade Ramus på mig. Jag fick sedan förklara att det är ett skolprojekt och skolan finansierar filmen men att de flesta slutarbeten som vi producerar på Axxell City faktiskt visas på Finsk tv och på festivaler.

 Natten blev kort men trots det kändes det inte som ett problem att stiga upp. Varje morgon kändes som början på en ny intressant dag av möjligheter. Dagen började med en fullsatt sal för att se den svenska dokumentärfilmaren Erik Gandinis senaste skapelse ”Videocracy”. Vi som sett tidigare filmer av karlen kände genast igen vissa stilgrepp. Efter denna djupdykning i den Italienska tv världen var det dags för en kort resa till Bangladesh där man tar isär pensionerade lastfartyg. På eftermiddagen chansade jag på en film som jag inte visste någonting om. En stilmässigt svag men intressant resa till Kambodja där vi mötte människorna som mördat sina landsmän under röda kamererna styre. Dagen fortsatte med att man gick från film till film, stannade upp där emellan för att äta, diskutera, läs dagens IDFA tidning, reflektera över livet och vad man sett.  

 Måndag morgon klockan nio satte jag och Rasmus på Tuschinki och tittade på en holländsk dokumentär om rädsla och ångest. Senare på dagen skulle det bli en film om självmord så ångest kvoten blev fylld under dagen. Mellan dessa ångestfyllda äventyr såg jag en Israelisk film som cirkulerade runt staden Jaffa och apelsin industrin som innan 1948 varit en månkulturell stad där alla arbetade tillsamman. Sen blev det en snabbklippt amerikansk dokumentär med hypotesen om det är möjligt att skapa en global demokrati genom att ge alla människor på jorden en röst. Under eftermiddagen blev det en ekologisk film som för engångskull försökte komma underfund med vad man faktiskt kan göra för att leva ett mera hållbart liv.

Senare på kvällen gick jag och Rasmus till Tuschinski för att se ”The yes men fix the world” . När vi komfram var salen redan fullsatt och vi hänvisades till andra balkongen. Vad vi inte insåg var att andra balkongen i praktiken var tre våningar upp. Vi fick platser på kanten av en balkong och det var säkert fem meter rakt ner. Det var första gången som jag upplevt en känsla av höjdskräck eller obehag på en biograf. När filmen började snurra satt man och tittade snett neråt hela tiden. Man måste verkligen koncentrera sig på filmen för att glömma bort var man satt. Efter filmen var en av regissörerna på plats och drog en av de mera humoristiska frågestunder (Q&A) som jag varit med om på länge. Kvällen avslutades med den svenska filmmakaren Fredrik Gerttens film ”Bananas!” om hur ett amerikanskt bolag utsatt arbetarna på banan plantagerna i Sydamerika för dåliga och farliga arbetsförhållande och använt sig av bekämpningsmedel som tillverkaren ville dra tillbaka. Filmen cirkulerar kring en advokat som försöker att hjälpa arbetare att stämma företaget.

 Tisdagen var sista dagen på IDFA, klockan 16.00 hade vi träff på hotellet vilket gjorde att man galant hann med ett par sista filmer så vi gick i samlad trupp och såg på ”I, Psychopath” om en man som själv ansåg att han var en psykopat. Tillsamman med regissören reser de runt i Europa på jakt efter en diagnos. Samtidigt får vi veta fakta om hur psykopater fungerar samt hur regissören känner sig utsatt av sin huvudperson.  Som avslutning på vår del av festivalen såg jag en film om F.Ns insatser ute i världen. Enligt filmen så är F.N en korrupt organisation vars fredsbevarare endast är intresserade av att roa sig och vars ledare endast tänker på sig själva. Det var en tankevärd och oroväckande film om en organisation som anses vara viktig för att upprätthålla de mänskliga rättigheterna i världen.

Mellan filmerna under festivalen blev det mycket diskussioner inom gruppen men också med andra festivalbesökare som man sprang på i korridorerna mellan filmerna. Det var en intressant och inspirerade resa. Danku och Rasmus tog tillfället i akt och gick på en hel del föreläsningar. Fast man såg många filmer kunde man inte se allt man ville se. Än en gång blev man påmind om att dokumentärfilmen är jordnära sysselsättning så stämningen var avslappnad och kostymerna lyste med sin frånvaro. I något hörn kunde man höra hur man förberedde sig på en försäljningspitch av en film idé. På kvällarna kunde man lyssna på diskussioner filmmakare emellan över en öl. Regissörerna var närvarande på de flesta visningarna vilket gjorde att det fanns möjlighet att ställa frågor och diskutera filmerna med filmmakarna efteråt. IDFAs internationella prägel gör att man har möjlighet att se filmer från världens alla hörn. En del av de filmer som man såg under dessa dagar kan man med största sannolikhet se på finsk tv under det närmaste året så det är bara att hålla ögonen öppna. Festivalen pågår i tio dagar och vi var där halva den tiden.

Dessa filmer såg jag på IDFA 2009:
Jag har länkat titeln till en trailer eller info på IDFAs hemsida.

”Crude” Regi: Joe Berlinger

”Jag vill inte leva detta livet” Regi: Renzo Aneröd och Bo Harringer

“Trancendent man” Regi: Barry Ptolmeny      

“Garbo the spy” Regi: Edmon Roch

“The most dangerous man in America” Regi: Judith erlich och Rick Goldsmit.

“Oil City confidential” Regi: Julien Temple.

“Videocracy” Regi: Erik Gandini

“World vote Now” Regi: Joel Marsden.

“Iron Crows” Regi: Bong Nam Park

“Enemies of the people” Regi: Rob Lemkin och Thet Sambath.

“American Radical, The trials of Norman Finkelstein” Regi: David Ridgen och Nicolas Rossier.

“Fear” Regi:Michiel Van Erp

“Darkness of day” Regi: Jay Rosenblatt

“Earthkeepers” Regi Sylvie Van Brabant

“The Yes men fix the world” Regi: Andy Birchlbaum och Mike Bonnano.

“My super sea wall” Regi Gina Abatemarco

”Bananas!” Regi Fredrik Gertten.

“I, Psychoath” Regi: Ian Walker.

“U.N.Me” Regi Matthew Groff och Ami Horrowitz

Jaaa'a... sku de int vara för en "back" knapp på min mus som jag av misstag tryckte på när jag läste igenom mitt färdiga blogginlägg, skulle det säkert finnas ett mycket finare inlägg på den här textens plats. Jag kan väl bara göra ett nytt försök och försöka att inte bli alltför frustrerad, vilket jag nog redan är men ska göra mitt bästa.

IDFA var en mycket positiv upplevelse. Dagarna for snabbt med det fullpackade programmet, men klaga kan man inte. Föreläsningarna var intressanta och vi gick även på "Meet the Professionals" där man kunde i små grupper träffa regissörer och producenter som redan var i branchen. Det var en mycket trevlig, "slapp" stämning på festivalen och föreläsarna verkade mycket jordnära...

Bland det enorma utbudet filmer som varierade mellan allt från framtidsvisioner om uppladdning av människor för att uppnå evigt liv (Transcendent Man) till utredningar på om huvudpersonen är som han själv anser, en psykopat (I, Psychopath). Jag har nog aldrig diskuterat så många saker, så ingående på en så kort tid. Dessa diskussioner fann jag mycket stimulerande och det har jag det oerhört goda sällskapet att tacka. Ibland undrade man om en film som man ansåg att var dålig (ja, även mycket skit filmer visas på IDFA) verkligen var så dålig, eftersom man diskuterat ämnet i över en timme. Min egen slutsats är att ibland var budskapet bra, men bristerna fanns på förverkligande av idén. De filmer som jag tyckte att var riktigt skit hade nog sin nytta, avståndet till IDFA känns nu kortare än tidigare och det motiverar att jobba hårt på framtida projekt.

IDFA erbjöd på många intressanta upplevelser. Höjdskräck i biografsal kan nämnas som en av dem. Allt detta och mycket mer bidrog till en oerhört lyckad resa och jag kan nu förstå varför Harald var så ivrig då han talade om IDFA redan under första studieåret...

Redan våren 2008 då jag avlutat mitt första år på City började jag se fram emot en resa till Amsterdam och IDFA. Jag visste jag att jag skulle få vänta på det ett tag för jag skulle ta ett mellanår från skolan. När jobbet sög och jag kunde dagdrömma brukade tankarna ofta gå till skolan och resan till Amsterdam. Ett och ett halvt år senare sitter man på planet och är faktiskt på väg dit...

Det blev mycket nytt, bl.a. hade jag aldrig rest med flygplan tidigare (och såhär i efterhand känns det som ett väldigt skumt sätt att resa). Vi landade i Amsterdam halv tio tiden lokaltid och begav oss in till centrum och hotellet för att dumpa våra saker innan vi traskade iväg till filmfestivalområdet. Inte förrän vi hade ätit lunch, och gått på en föreläsning fattade jag vad som egentligen hänt, jag var på världens största dokumentärfilmfestival och jag blev lite hög på hela tanken. Det var hur coolt som helst.

Amsterdam är ökänd för sina cafér där folk röker ni vet vad, men jag upplevde ett annat sorts high. Då jag vandrade omkring på gatorna, såg på film eller lyssnade på föreläsning var det ofta som att få drogen injicerat i armen. Harald hade satt krav på oss att vi skulle hinna göra än det ena och än det andra, men jag upplevde det som att jag inte bara måste se en till film, utan att jag verkligen ville se film efter film efter film för att sedan gå och lyssna på någon som talar om... film.

Jag tyckte om känslan att sitta i en mörk sal tillsammans med X antal människor man aldrig hade sett förr, som alla har samma intresse som du själv, alla hade vi nåt gemensamt. Det var ibland en ganska familjar atmosfär där folk både lyssnade och berättade väldigt gärna.

Det var långa, intensiva dagar men för mig personligen hade varje dag en guldkant, och det fanns många guldklimpar på vägen. Bara det att se staden som man så ofta hört talas om var fantastiskt, och att traska omkring där, även om jag för det mesta bara gick i kvarteren mellan hotellet och festivalområdet var det en stor njutning av att bara ta in allt det man såg och hörde. Husen, kanalerna, barerna, cafén, casinon, de tusentals cyklarna, språket, trängseln, regnet, och regnet, och det jävla regnet, filmerna och ölen samt samtalen med kamraterna är nog det jag bäst kommer ihåg och som gjort störst intryck på mig.

Inspirationen följde med mig tillbaka hem till Helsingfors, och jag fick förnyad bekräftelse på vad jag verkligen vill göra, och det var nästan så att man kunde se sig själv där någån gång inom en inte för avlägsen framtid.

En av världens största och viktigaste dokumentärfilmsfestivaler IDFA i Amsterdam närmar sig med stormsteg. Axxell City besöker festivalen för femte året i rad. Det är en delegation på tre personer som avreser till Nederländerna tidigt på morgonen fredagen den 20 november 2009 och spenderar fem dagar i den Holländska huvudstaden.

 Så mycket turistande hinner man inte med vet jag med erfarenhet från tidigare år. Programmet är fullspäckat med föreläsningar som riktar sig direkt till filmstuderande under namnet IDFAcademy. Även Axxell Citys andra års dokumentärfilmsstuderande får ta del av IDFAcademy programmet som består av föreläsningar om finansiering, försäljning, distribution, trender och produktion av dokumentärfilm. Internationellt erkända dokumentärfilmare som Frederick Wiseman föreläser om arbetsmetoder. Dessutom ordnar IDFAcademy unika möjligheter för filmstuderande att träffa professionella i branschen vid runda bordet diskussioner i små grupper.

 Förutom föreläsningar skall våra tappra studerande dessutom hinna med att se minst 15 valfria dokumentärfilmer från det enorma utbudet som visas på festivalen från tidig morgon till sen kväll. Mellan föreläsningar och filmer så träffas vi för att diskutera vad vi sett, ge tips till varandra och dela med oss av erfarenheterna. På kvällarna finns det till sist möjligheten att träffa andra inom branschen under tillställningar som ”guests meet guests” och ”talk of the day”. Här finns mycket intryck att ta in, mycket information att smälta och mycket nya kontakter som kan skapas. Det blir fem intensiva, roliga och lärorika dagar där allt cirkulerar runt internationell dokumentärfilm.

 De som i år åker iväg till IDFA 2009 är dokumentärfilmslinjens utbildningsansvariga lärare Harald Antskog och två andra års dokumentärfilmsstuderanden, Daniel Rosenlund samt Rasmus Blomqvist.

 Länkar:

www.IDFA.nl

  Ett 40-tal personer från Axxell City, Yrkeshögskolan Novia, Arcada och mediebranschen deltog i filmvisningen och föreläsningen med den kanadensiska dokumentärfilmaren Peter Wintonick på Axxell City onsdagen den 21 januari 2009.

Före föreläsningen visade Peter sin senaste dokumentär "PilgrIMAGE" som han gjort tillsammans med sin mediestuderande dotter. I filmen reser de runt till platser som har varit viktiga genom filmens och konstens historia för att försöka hitta en gemensam nämnare. Det handlar om hur vi bör vara medvetna om vår historia för att gå framåt. Morgondagens dokumentärer kan vara en blandning mellan konst och verklighet. Filmen som konstform är under ständig förändring och har alltid varit det. Idag är inte tekniken hindret utan fantasin. "PilgrIMAGE" är en personlig ganska lätt film om vad det är som har påverkat och inspirerat Peter genom hans konstnärskap som dokumentärfilmare och vad som har påverkat hans dotter. I slutändan så är det viktigt att inse att man skall ta varken sig själv eller sin konst på för stort allvar.

Genom föreläsningen efter filmvisningen förklarade Peter om hur han ser på dokumentärfilmen som ett globalt medium. Att vi som människor styrs av vår kultur och våra myter. En del av dessa myter är universella och det är det som göra att en till synes lokal liten dokumentärfilm kan intresserad många människor på en global skala. Om ämnet eller personerna i filmen kan beröra andra människor på det universella planet så har man en film som kan fungera internationellt.

Peter poängterade också att man som dokumentärfilmare skall ta vara på och odla det man är besatt av. Mycket handlar det om att man brinner för sin idé för att få den gjord. Ofta är idéerna enkla men gäller att få upp ögonen för dem, att inse vad som kan bli en bra film. Inspirationen kan komma från tidningar, Internet eller från vad man upplever i livet. Tekniken är idag tillgänglig för de flesta så det är inte där hindret för en kreativ och bra film finns.

Peters vision om framtiden är att den traditionella tv:ns tid är förbi om ca 5 år. Dokumentärfilmen är på väg bort från de traditionella distributionskanalerna som tv och eventuellt DVD. Det blir allt mera frågan om "on demand", att se vad man vill när man vill via Internet. Att göra sina filmer tillgängliga för gratis för att få ekonomiskt stöd från privat personer och organisationer för att finansiera sin nästa film. Att livet som dokumentärfilmare inte är lätt kom också fram. Det handlar om en livsstil menar Peter.

Internet är idag en global distributions kanal för dokumentärer. Många filmer laddas upp av användare och är därmed olagliga men det finns också dokumentärer som görs speciellt med tanke på en Internet distribution. Det är alltid värt att vara kritisk när man ser på dokumentärer och ingenstans är detta viktigare än på Internet. Internet är tillgänglig för alla och är en global kanal.

Det finns dokumentärfilms projekt som har en festival version, en tv version och en Internet version av sin film som till exempel I.O.U.S.A http://www.iousathemovie.com/

Andra filmer görs speciellt med tanke på en distribution via Internet som Zeitgeist. http://www.zeitgeistmovie.com/ eller loose change 911 http://www.loosechange911.com/ Båda dessa projekt är mycket kritiska mot det amerikanska samhället. De riktar sig framför allt till en amerikansk publik men eftersom innehållet är kontroversiellt så är Internet ett sätt att nå sin publik.

Internet har också skapat nya konstformer genom att man idag lätt kan klippa om ett redan existerande videomaterial som man hittar på internet. Detta material är ofta skyddat av upphovsrätten vilket gör det till en olaglig aktivitet. Vinnaren av publik priset vid IDFA var en film som handlar om detta och använder sig av redan existerande material som de sedan klippt och satt effekter på för att skapa en ny helhet http://opensourcecinema.org/. En annan film om upphovsrätt som finns att se på Internet är "Steal this film" http://www.moviesfoundonline.com/steal_this_film.php .

På gott och ont så är Internet här. Det är en plattform som är öppen och tillgänglig för alla så att få ut en film till omvärlden är idag inte något problem. De traditionella tv kanalerna har också insett detta och därför finns det Internet version av YLE http://areena.yle.fi/ eller så kan man se dokumentärer på Sveriges televisions motsvarighet som de kallar för play http://www.svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=37591 . Här är utbudet det samma som på tv med den skillnaden att du kan se programmen när du vill. Något som en småbarnsförälder som jag uppskattar. Idag ser jag mest dokumentärer på det här sättet. För internationella dokumentärer så finns http://www.moviesfoundonline.com/documentaries.php . Det finns också dokumentärer på http://www.youtube.com/ men de är inte helt lätta att hitta.

Att man idag bör skapa en webb sida i samband med den film man gör börjar internationellt sett vara en självklarhet. Vill jag veta mera om en film så är det via Internet som jag får den informationen. Ibland sätter producenterna själv ut hela filmen men allt som oftast består innehållet av trailer, bakgrundsmaterial, stillbilder, animationer och eventuellt intervjuer. Det finns också de producenter som gör en kort trailer och skapar en hemsida för ett projekt som ännu inte är färdigt för att den vägen kunna få finansiering för att färdigställa projektet.

Internet som ett alternativ för distribution blir viktigare när de traditionella tv bolagen tappar mark. Allt fler i synnerhet unga människor söker efter en aktivare kanal för att tillfredställa sitt mediebehov och Internet är ett sådant. När en av våra studerande via facebook gjorde reklam för att hans film skulle visas på tv var en av kommentarerna "vem har tv nuförtiden?". Detta belyser situationen ganska bra. Unga människor vill se på det de vill se när de vill se det och inte när det kommer på tv.  

  IDFA 2008, världens viktigaste dokumentärfilmsfestival är förbi. Jag spenderade fem intensiva dagar i Amsterdam (21-25.11.2008) tillsammans med mina andra års dokumentärfilmsstuderanden. Festivalen är en samlingsplats för allt och alla som har med dokumentärfilm att göra från världens alla hörn. Många regissörer var på plats vid filmvisningarna av sina filmer vilket gjorde att varje visning var en lärosituation. Mina studerande deltog också i föreläsningar som riktade sig speciellt till unga filmmakare och filmstuderande. Dessutom fanns det diskussioner om och med dokumentärfilmare varje kväll vilket gjorde det hela till en intressant helhet.

På IDFA kan man år efter år se vilka trenderna inom den internationella dokumentärfilmen är. I år var domedagskänslan närvarande i många filmer. Det stora temat för årets festival var "the end of greed?". Inom detta koncept rymdes alla sorters snikenhet. Den ekonomiska snikenheten syntes i filmer som "Lets make money" och "I.O.U.S.A" om våra västerländska ekonomiska system som håller på att falla sönder på grund av att både människor, bolag och stater lever över sina tillgångar eller utnyttjar systemet så att få blir rika medan den stora massan betalar notan. Den ekologiska snikenheten syntes i form av överkonsumtion av fossila bränslen som bidrar till den globala uppvärmningen i filmer som "the age of stupid" och över konsumtion av till exempel plast som i filmer som i "addicted to plastic". Snikenheten gör också att vi betalar så lite för till exempel kaffe så att arbetarna på kaffe plantanger i Afrika får så lite lön att de inte kan leva i annat än misär som västerländsk media sedan fotograferar och filmar. Därmed tillåter vi inte ens lokalbefolkningen att göra pengar på sin egen misär som i filmen "Episode 3:Enjoy poverty". Får man tro dessa filmer så har orättvisorna inte minskat utan snarare ökat de senaste åren.   

Irak kriget var närvarande även i år genom filmer som "Standard operation procedure" av Erroll Morris och "Full battle rattle". Dokumentärfilmarna tar alltså även i år gärna fasta på problemen i världen men det fanns också exempel på filmer om hur den lilla människan kan göra någonting positivt för att förbättra förhållanden för människor som till exempel i "persona non grata" som utspelar sig framför allt i Venezuelas slumkvarter (min personliga favorit som för övrigt hamnade på andra plats i publik omröstningen) eller "Young Freud in Gaza" om en ung psykolog som försöker hjälpa människor med psykologiska trauman i Gaza.

Favoriten bland eleverna var "RIP: a remix manifesto" som handlar om upphovsrätten och konstnärligt uttryck. Detta var för övrigt en film som vann publik priset under festivalen.  

På kvällarna diskuterades intrycken från filmerna som vi sett under dagen. Det var en viktig aspekt av festival besöket. Intrycken från de här fem dagarna visar på att den kreativa dokumentärfilmen mår bra, att tekniken gör det möjligt att göra intressanta filmer på en liten budget och att en bra historia alltid är en bra historia oavsett hur bra eller dåligt den är helt tekniskt sett. Det kom också fram att varje film kräver mycket jobb och uthållighet för att förverkligas. I medeltal tar ett dokumentärfilms projekt 3 år att förverkliga.  Många av de filmmakare som var på plats var mycket personligt involverade i de ämnen som deras filmer behandlade.

Efter festivalens slut var vi alla trötta och inspirerade. Jag upplevde att vi alla fick någonting nytt att fundera över. Ett besök på IDFA gör att man inser att dokumentärfilmen är en konstform som är gjord av människor och berättar mänskliga historier för människor. Det är med andra ord en mycket mänsklig form av film makande.

Länkar: 

På idfa tv kan du se på föreläsningar och reportage från festivalen: http://www.idfa.nl/en/idfa-tv.aspx 

Lista på de 10 populäraste filmer på IDFA: http://www.idfa.nl/en/festival/awards/idfas-jurys-and-awards-2008/other-awards-at-idfa/volkskrant-audience-award-2008.aspx

Trailer till RIP: A remix manifesto och annan info om projektet:  http://opensourcecinema.org/

Om "persona non grata" : http://www.fabiowuytack.com/

Info om filmen "age of stupid": http://www.ageofstupid.net/

Info om filmen "full battle rattle": http://www.fullbattlerattlemovie.com/

Om filmen "lets make money": http://www.celluloid-dreams.com/current_slate/all_films/lets_make_money/

Info om "Young Freud in Gaza":  http://film.nu/filmrecensioner/unge-freud-i-gaza/ ;  http://www.folketsbio.se/

Info om filmen "I.O.U.S.A": http://www.iousathemovie.com/

Info om filmen "Standard operating instruction": http://www.errolmorris.com/film/sop.html

Om filmen "Enjoy poverty": http://www.idfa.nl/en/festival/films/film.aspx?id=781e5666-0d52-43d5-ba66-67c6815ce198

det som mest har inspirerat mig pa idfa ar nog mojligheten att kombinera dokumentar och internet. forst lyssnade vi pa en forelasning om tva olika projekt, kolla in dom pa "opensourcemedia" och "gaza/sderot"!

open source media ar internet sidor gjorda for att kollektivt och glogalt kunna gora dokumentar. vi sag ett exempel, "RIP a remix manifesto", som vid det skedet var var allas favoritfilm. den behandlade ett amne som later trakigt, copyright, men var den livligaste filmen anda! den handlade ocksa om en musiker, Girl Talk, som gor musik genom att anvanda samples av andra manniskors musik. ar det ratt att tva stora foretag ager nastan alla ratter i usa? varfor ager inte artisterna sjalva rattigheterna? varfor kan man inte anvanda delar av andras konst for att gora nagot nytt?

i filmen finns delar som manniskor runt varlden editerat genom deras websidor. filmen finns ocksa dar och ar menad att leva vidare! vem som helst far ga pa deras sidor och andra filmen som de vill!

andra webdokumentaren som presenterades och som jag sag pa en visning var gaza/sderot. den ar gjord av proffessionella typer men for internetaskadare. i femtio dagars tid ar tva team o filmar korta 2minuters snuttar i bade gaza och sderot, som ar en liten by pa andra sidan gransen.

sidorna ar intressanta och innovativa! i alla fall jag har fatt en massa nya ideer via att komma i kontakt med de har projekten!

varfor ar alla dokumentarer sa  deprimerande? ar dokumentarfilmare en konstig grupp hyperallvarliga manniskor som bara ser de daliga sidorna av varlden?

jag har i alla fall blivit riktigt mentalt ostabil av alla supertunga filmer jag sett. kan inte ens sova pa natterna nar barnsoldater, torterade munkar o en undergaende varld folfoljer mig.

som tur steg jag upp tidigt en dag for att koa till den slutsalda "a complete history of my sexual failures".  den handlar om en irlandsk kille som borjade undra over varfor alla hans flickvanner dumpar honom. han tar kontakt med dem for att intervjua dem om amnet. samtidigt kommer hans impotens-problem fram. hela filmen ar en komsik ruljans med sexterapeuter och psykotiska ex.

publiken skrattade igenom sa gott som hela filmen, anda sade regissoren att det varit ett riktigt svart jobb att ga igenom alla greijer, speciellt framfor en kamera, och kunna medge for sig sjalv och hela varlden de problem han har. men att det anda varit ett terapeutiskt projekt med positiva resultat!

jag rekommenderar hjartligt!