Det är ju så. Alla dör någon gång. Djur lever ett kortare liv än människor och under våra liv kommer vi att drabbas av döden många gånger.

Det är extremt viktigt att kunna hantera sorg. Man lär sig det mesta hemifrån och från omvärlden. Vi kommer alla från olika familjer och har lärt oss olika överlevnadssätt.

I min familj pratar vi myket om känslor och tankar. Jag har lärt mig att det är viktigt att kunna uttrycka sina känslor, att kunna prata om hur det känns och ventilera sig. Ofta. Mycket. För ingenting får bli kvar och trycka; då blir det knutar som senare visar sig på tråkiga sätt. Jag är en känslig människa, som reagerar stark på allt runtomkring mig.

Låt mig komma till poängen. Jag går ju som sagt på hästlinjen. Alla hästar dör någon gång, och bara under min tid i Brusaby har säkert 10 hästar farit av olika orsaker. Ibland har man förstått, ibland har man inte förstått varför. Jag har åtskilliga gånger tänkt "varför fick den inte en andra chans?"

Nu åkte en av våra trevligaste hästar (i alla fall enligt min åsikt) till de evigt gröna ängarna. Förra gången åkte det 4 st hästar samtidigt och det pratades mycket om att man måste förbereda eleverna så att det kan hantera situationen, visa sina känslor och sörja för att sedan gå vidare och acceptera det. Det här hände förra hösten.

Tydligen glöms alla ändringar som man pratar om bort, eftersom t.ex. jag fick veta 10 minuter före hästen åkte att den ska åka. Jag är otroligt besviken. Skolan har lärt mig att gömma mina känslor och i princip tänka "Jaha, nu for den", istället för att ens ha en liten chans att förbereda sig på vad komma skall och hinna tänka igenom det lite.
Vår lärare på travsidan har för länge sen visat att man inte sörjer hästar särskilt mycket. Vilket blev en liten chock i början, men nu har jag vant mig.

Den största frågan är ju alltid "varför?" I Célines fall var det väl åldern, hon va "näst på listan", men hallå, är det så svårt att samlas en dag före och prata lite om saken? Jag skulle ha känt mig mycket bättre den dagen om jag hade vetat. Nu blev det en knut till, en tom box till, en känsla som måste kvävas. Tänkte bara på hur gamla våra ettor är. 16 år, om de inte har fyllt 17 ännu. Tänk om någon är en känsligare individ? De flesta verkar ha tagit det bra, men frågan är om det är rätt att lära sig att "Jaha, nu for den"? Ska det vara så att vi tar farväl av våra kära arbetskamrater så. För det är helt omöjligt att inte binda sig med hästarna, man jobbar ju med dem varje dag!? Jag vet ju att hästen inte lider, för döden är en naturlig del av livet för den, men för oss är den så främmande. Vi behöver verktyg för att kunna hantera sorg. De verktygen ska man hitta som ung. Varför är det så svårt att förebreda sådana här saker lite mer?

Tack Céline, hoppas du har det bra nu <3